”Med rykande karlpiss kunde man åtminstone få loss barnatungor som frusit fast”

[Ur nummer: 01/2011] Flapp! Ser man på, där slog den sista amaryllisen ut i blom, lagom till det nya året. En taxvariant att döma av längden på stängeln och med blommor tufsiga och spräckliga som byrackor.
Amaryllisarna var bättre förr. Lökarna större, stänglarna alltid långa och precis till jul slog det ut fem jättelika välformade blomklockor som alltid var lika djupröda. Utom de från löken som min syster glömt i sitt städskåp. De ställde sig över fotosyntesen, skrämde slag på systern genom att med ett brak bryta sig ur sitt emballage och ringla fram mellan durkslag och dammsugarslang, som en vit orm med stora färglösa klockor i stället för huvud. Jag vet inte riktigt varför systern förvarade durkslag och amaryllislökar i städskåpet, men jag tror det var i samband med det där utbrytartricket som hon började fundera på att röja i hyllorna. Lite orolig för vad som skulle kunna bryta sig ut nästa gång. Kanske hade hon askan efter sin gamla katt i en liten låda längst in, jag vet som sagt inte.

Min salig svärmor, den andra i ordningen, tyckte för övrigt att även katterna var bättre förr, innan burkmaten. Då åt dom rester, höll truten och visste hut. Som vilken god make som helst. Enda skillnaden mot den gode maken var att det inte gick att jaga upp katten från middagsslummern i kökssoffan och skicka ut den att skotta snö. Den kunde på sin höjd pissa upp en liten fullständigt oanvändbar ränna. Med rykande karlpiss kunde man åtminstone få loss barnatungor som frusit fast i trappräcket.

Mina svärmödrar, även den tredje i ordningen, tyckte att vintrarna var bättre förr. Särskilt krigsvintrarna. Och det hade inget med beredskapen att göra, åtminstone erkände dom inte det, utan mer med snön och kylan. Snövallarna var manshöga, om de haft nån att mäta med, och ungarna, som jag inte begriper hur de hann skaffa, höll på att stryka med när de sattes ut under vargfällar för att härdas.
Den norrbottniska varianten, född i Västerbotten för att vara korrekt, skulle skrockat högt dessa vintrar. När sörkommuner, hon kallade allt söder om Hudiksvall, typ, för Sörlandet, pratar om att de snöröjer på norrländskt vis. Snöröja sörländskt vet vi ju hur det är, det är att vänta och se och hoppas att det går över, konceptet kan med framgång användas för att sätta vilken politisk kommunmajoritet som helst i gungning och samtidigt skapa kaos i akutvården. Röja norrländskt däremot, det innebär till exempel i Uddevalla att bara skotta undan hälften och sen hoppas att resten av stan dyker upp framåt maj. Om inte är det något man får ta ställning till då. Förra årets snö ligger fortfarande som ett grustag i stans utkant. Struntar man i att skotta alls nästa år kanske problemet är ur världen sen. Bara ett och annat gammalt punkthus som sticker upp ur gruset som minnen från en annan civilisation.

Egentligen skulle hon nog inte riktigt trott på den sörländska snön, den norrbottniska svärmodern. Bara gnäll och hittepå. Det vet väl vem som helst, att där nere får dom aldrig mer än lite pudersnö som slaskar bort innan den hinner lägga sig, skulle hon fnyst. Med samma frenesi som dem som förnekar både fotbolls-VM 1958, månlandningen och klimatförändringarna samtidigt.
Men annars håller jag med både henne och tredje svärmodern. Vintrarna var bättre förr. Mitt förr. 1992 när enda snön svepte in över Göteborg natten till den 29 februari och bort igen natten efter. Hade det inte varit skottår hade det inte blivit någon vinter alls det året.

Och amaryllisarna skiter jag i, tax- eller giraffvariant, röda eller bleksiktiga. Jag har dem bara för barnens skull.
Påskliljor däremot, framsprungna direkt ur frisläppt barmark, det är fina grejer!