LOs miljöpolitiska expert Sven Nyberg sätter sitt hopp till teknik och lagstiftning

Genom åren har Sven Nyberg stött på många människor med idéer om miljöförbättringar. Det har ofta varit enskilda individer och ofta skyddsombud snarare än hela organisationer. Det finns mycket lagrad kunskap bland de anställda på företagen som han skulle vilja att facket gjorde något av, fångade upp och omsatte i konkret politik.

[Ur nummer: 02/2011] Sven Nyberg är LOs miljöpolitiska expert och vi träffar honom i hans villa i Enskede. Han bjuder på kaffe och sockerkaka. Det finns fortfarande en del julpynt kvar, då det ännu inte varit tjugondedag knut.
Egentligen har Sven Nyberg gått i pension. Men någon efterträdare har ännu inte utsetts så han har fortsatt att jobba. Det säger en hel del om den brist på fokus som LO haft i miljöfrågorna. Samtidigt som klimathotet växte sig allt starkare, och fackföreningar började tala om behovet av en rättvis övergång till hållbart samhälle och hållbara jobb, lade LO ner hela sin näringspolitiska enhet. Dit man hade förlagt miljöfrågorna. Det skedde i samband med en omorganisation efter kongressen 2008, då stigande oljepriser ledde till att allt mer åkermark användes till odling av energigrödor och de fattiga inte längre hade råd att köpa mat.

Vill inte vara polemisk
Sven Nyberg själv är en ganska lågmäld man som inte tar stora ord i sin mun och inte vill vara polemisk. Han säger att han inte är rätt person för att kritisera LOs brist på engagemang. Det är han som format LOs ståndpunkter och det ska sägas att han gjorde ett mycket ambitiöst jobb. Han var barnmorska till LOs miljöpolitiska program som antogs på kongressen 1991.
– Vi slog på trumman rätt mycket när programmet presenterades. Intresset var stort inte minst utifrån. Vi planerade också att dra igång studiecirklar, ett omfattande studiematerial hade tagits fram. Det fanns stora förväntningar på att ett arbetsplatsorienterat utvecklingsarbete skulle kunna komma igång. Så kom krisen och hade man levt i det blå så nyktrade man ganska snabbt till, berättar han.
Satsningen på miljöområdet kom av sig. Åren gick och miljöfrågan kom på LO att ingå i en mer traditionell bevakning. Sven berättar att han kom att syssla med mycket annat under tiden, som näringspolitik kopplad till energi och transporter. När klimatfrågan dök upp på allvar hamnade den under den näringspolitiska enheten.
Han menar att det är mycket som görs inom fackförbunden som inte får någon större spridning, det händer saker överallt men någon samlad bild finns inte. Inför klimatmötet i Köpenhamn 2009 var han dock med om att utarbeta ett klimatpolitiskt program för LO tillsammans med några av förbunden.
* Vad tycker du att fackets bidrag borde vara?
– Jag skulle vilja att facket inte bara ägnade sig åt traditionell intressebevakning. Många förbund är aktiva i synen på hur deras industrier och andra sektorer långsiktigt ska utvecklas men det märks inte i den offentliga diskussionen. Förbunden ger ut rapporter om framtidsfrågor men det blir inte mycket mer. Det är synd. Ett modernt tänkande fack borde kunna ta tag i dessa frågor, inte bara formulera visioner och egna krav, utan även materialisera detta i det dagliga arbetet. Klimatfrågan kan bli intressant här. Det är visserligen svårt att sia om framtiden men omställningar inom produktion, boende och transporter behövs även i Sverige och vi har möjligheter att formulera praktiska krav kring detta. GS arbete med att bygga Sverige i trä är ett exempel.
* Hur kommer det sig att du blev intresserad av miljöfrågan?
– Jag är inte naturvetare. Men jag hade ett visst intresse för det ändå. Det handlar framför allt om att jag hade ett intresse för god hushållning. Man kan nog säga att jag har ett ekonomperspektiv med fokus på hållbarhet och hushållning. Jag tror att det är min drivkraft och min motvilja mot slöseri.
* Som Elinor Ostrom, hon som fick nobelpriset i ekonomi 2009?
– Just det. Det är kul att sådana som hon får plats i det ensidiga debattklimatet. Hon och författarna till Jämlikhetsanden är flämtande lågor i den allmänna liberalismen.
* Vad tror du om framtiden och det fackliga bidraget? Svensk fackföreningsrörelse har varit teknikoptimistisk och för tillväxt. Delar du den synen?
– Jag är nog väldigt mycket teknikoptimist. Och det är en slags nödvändighetsfaktor i detta. Något som jag förvånas över rätt mycket är hur lite som befolkningsutvecklingen relateras till klimatfrågan. Vi blir ungefär 75 miljoner nya människor på jorden per år. Om vi via effektiviseringar lyckas dra ner på energianvändning ett par procent per år så äts det upp i rask takt. Jag har en känsla av att det krävs mer, visst är det bra med konsumentinflytande och konsumentmakt, men jag tror det avgörande steget är teknik?utveckling och internationell lagstiftning.
* Hur ser du på storskalighet kontra småskalighet? Ta till exempel livsmedelsindustrin som länge blivit allt mer storskalig.
– Livsmedelsindustrin står idag för en slags stapel-varu-produktion och där ser jag gärna som många andra en utveckling mot mer lokalt producerande småföretag. Jag vet inte hur framkomligt det är, men det är i högsta grad önskvärt och ganska rimligt tycker jag att producera baslivsmedel lokalt. Vi har också förutsättningar att tillverka olika nischprodukter.
* Vad tror du om framtiden? De klimatförändringar som nu sker är ju ganska så dramatiska, eller hur?
– Även om vi får leva med fortsatt diskussion om sambanden är huvudtrenden väl dokumenterad. Jag hyser ingen tvekan om att det i grunden är mänsklig påverkan, exakt hur mycket vet vi däremot inte.

Flera stora klimatkonferenser
Sven Nyberg har varit LOs representant under de stora klimatkonferenserna i Köpenhamn 2009 och i Cancún i Mexiko i december förra året. Han har jobbat mycket med förberedelsearbete, det har varit mycket inläsning.
– Det har i stort sett varit ett heltidsarbete. Jag börjar varje morgon med att sätta mig vid datorn och plöja igenom hemsidor och nyhetsbevakning.
Han berättar att de brukar vara ett hundratal fackliga delegater som har rollen som officiella observatörer på konferenserna. Det innebär att de inte får delta i debatterna eller lägga förslag men däremot får de vara med och lyssna. På så sätt kan de se vilka länder som tar upp frågor som är viktiga för facket och vilka möjligheter till allianser som det finns. Sedan vidtar lobbyarbetet.
Han ger en kort historisk tillbakablick. Den fackliga, sociala aspekten på miljöfrågorna började med Agenda 21 som antogs vid Rio-mötet 1992. Därefter började man förhandla om ett klimatavtal baserat på konventionen som inte innehöll några siffror och åtaganden. Det resulterade i Kyotoprotokollet 1997 och sträcker sig fram till 2012.
– Det man kommit fram till är att Kyoto måste ersättas med ett bredare avtal och i Bali 2007 så skissade man på en struktur.
De stora avgörandena sköts till klimatkonferensen i Cancún. Det gällde även skrivningarna som den fackliga delegationen lobbade för att få med, berättar han.
– Från fackligt håll var man rätt missmodig även i Cancún, men den fackliga delegationen lyckades till sist få in skrivningarna om rättvis omställning som man slagits för i avtalet.
* Vilken betydelse har det?
– Det kan man fråga sig. Jag känner
ibland en viss tveksamhet. Vi blir som diplomater och slåss för textrader och lägger mycket energi på det. Men man måste kanske börja där.