Flyktingvågen tvingade henne att minnas
När regeringen Löfven stängde gränserna för de flyktingar som vandrade genom Europa brast America Vera-Zavala ut i gråt. Hon grät i dagar och veckor. I sorg över vad som skulle hända alla dessa hemlösa, barn och föräldrar, utblottade människor som inget annat sökte än trygghet undan krig, bomber och elände. Hon grät över att den socialdemokratiska regeringen hon trots allt trott varit lite bättre än andra lät människorna drunkna i Medelhavet. Hon grät över att inte bara de, utan även hon själv, blivit förrådd. Hon hade lurats att tro att Sverige var ett land styrt av politiker som brydde sig om människorna. Hon grät och grät och grät.
Och gråten öppnade hennes igensatta minnesluckor.
Hon mindes hur glada hon och hennes mamma var att få en fristad i Sverige, då när hon var liten. Och att mormodern också fick komma. Mamman var så säker på att Sverige var frihetens land att den andra dottern fick namnet Libertad.
America Vera-Zavala växte upp med sanningen om att Sverige var bäst. Hon tog de oförrätter hon utsattes för som enstaka händelser, såg inte sambandet mellan dem och att hennes mor var invandrad, ensamstående städerska. Hon ville inte se, inte tro, inte förstå att det fanns en strukturell rasism i lyckolandet. Hon blundade och förträngde.
Men flyktingvågen 2015 tvingade henne att minnas. När hon gråtit färdigt satte hon sig att skriva, och resultatet blev en bok – Svartskalle heter den. Hon skriver bra, språket flyter lätt och ledigt, men innehållet gör ändå att jag måste ta djupa andetag. Som när klassläraren tar ut henne för att beklaga moderns sambos självmord. Hon var tolv år, han som bodde med dem hade dött av lunginflammation, men rykten om invandrarna fick det till självmord. Och läraren trodde mer på ryktena än på den tolvåriga flickan.
Eller när polisen som ska ta upp anmälan då America i gymnasiet mordhotats inte tror att hon heter som hon heter utan raljerande frågar om och om igen. När han till slut kollar mot folkbokföringsregistret ber han såklart inte om ursäkt och hotet mot henne blir aldrig uppföljt. Det hade krävt att hon stött på och agerat, det hade krävt att hon sett sig som invandrare och mordhotad, som utsatts för rasism. Hon struntar i det, låtsas som om hon inte är rädd, fast hon alltid, alltid ser sig om och bakåt på kvällarna, i cykeltunnlarna, i de mörka trappuppgångarna.
Vera-Zavala gör som så många andra, hon glömmer för att kunna gå vidare. Det är överlevnadsinstinkten. Att leva och vara medveten om förnedring, mobbing, förtryck är alltför tungt, de flesta väljer strategin att slå bort det och se åt ett annat håll. Att se skiten i ögonen kräver någon slags motåtgärd för att bevara människovärdet, barn är för ensamma för att kunna det. De flesta vuxna också. De som väljer strid blir isolerade och utstötta, ”de andra” vill inte veta att idyllen har revor och hål. Och trots att America redan tidigt i tonåren aktiverar sig politiskt förnekar hon inför sig själv att hon utsätts för rasism. Hon arrangerar möten och demonstrationer mot rasism, men anser sig inte själv drabbad.
Boken Svartskalle är en personlig berättelse om hur det varit för henne själv. En uppgörelse rent av. Men därför blir det samtidigt en genomgång av hur Sveriges politik sedan hennes uppväxt förändrats vad gäller det som kallas migration och invandring. Eller som några väljer att säga: utanförskap och segregering. Eller borde vi rent av kalla det för vad det är?