Redaktionen: Tunnelseendet är läskigt närvarande

På riktigt nu. Vad har vi gjort? Vi arbetare har alltid klassats som en svagare underordnad grupp, men ändå varit starka i att vi haft varandra. Vi har kunnat ta en bit av kakan för att vi hållit varandras händer och stått tillsammans. Men inte längre. Nu har ungefär var fjärde medlem inom LO valt att gå en annan väg. Jag kan ändå förstå det. Man känner sig sviken och undrar vilka som står på ens sida egentligen? Den känslan bygger upp en ilska och i värsta fall, faller det över till hat.

Hur har vårt perspektiv kunnat hamna utanför så många beslut på det politiska bordet? Beslut som faktiskt påverkar oss i praktiken och vår vardag. Det störde mig och resulterade i att jag faktiskt engagerade mig. När jag blev mer insatt visade det sig att jag inte sett hela bilden. För en av anledningarna till att vårt perspektiv blivit mindre inom politiken, handlar om att vi själva valt att ge bort makten till någon annan istället för att ta den. Det är lätt att glömma när man är arg.

Det farligaste med missnöje är att det är så enkelt att ta förhastade beslut. Tunnelseendet är läskigt närvarande. Vi ser och hör det som finns framför oss. Det som står i det finstilta existerar inte, vi är för upprörda för att ta till oss det. Speciellt när vi äntligen hittat en röst som känner samma sak som oss och säger det rakt ut. Där har vi hittat gemenskap i ilskan. Äntligen hör någon mig. Jag känner mig inte längre bortglömd eller bortprioriterad. Men det finstilta är så oerhört viktigt. Det är där tyckanden gömmer sig som du inte håller med om. Som att regionala skyddsombud inte ska få stärkta rättigheter att försvara vår arbetsmiljö och att göra a-kassan statlig istället för facklig. Det betyder att människor som jobbar på en arbetsplats utan fackligt förtroendevalda skyddsombud inte kan få samma hjälp med arbetsmiljöproblem. Det betyder att den fackliga styrkan kommer försvagas, och det kraftigt.

Även om vi inte röstat likadant i det här valet så ser jag oss fortfarande som ett vi. Och jag hoppas innerligt att vi kan hitta tillbaka till varandra. De enda som tjänar på vår splittring är eliten. Helt ärligt. För om vi inte står enade i frågor som påverkar oss arbetare, både fackligt och politiskt, har vi ingenting att komma med. Då kommer vi ligga platta och överkörda. Jag tycker att vi ska hålla fast vid att vara förbannade. Det är en drivkraft utan dess like. Men vi måste börja rikta ilskan åt samma håll igen. Annars kan vi tacka adjö till vår svenska modell, våra kollektivavtal och hela vårt välfärdssamhälle till slut. Vi måste visa vårt missnöje i engagemang, inte genom att vända ryggen till varandra.