Världens längsta vecka blev till ett år. Kanske fler egentligen. Med möten, förhandlingar, utbildningar, deadlines, beslutsfattande, visionerande, lärande, läsande. Fritid är ingenting som existerar längre. Även om jag älskar allt jag fått förtroende och möjlighet till att göra så är jag trött. Varje gång jag blir trött portionerar jag upp framtiden i veckor, ibland dagar om det behövs. Bara en vecka till. Bara en dag till. Men när dagen är slut kommer en ny. Med samma livsviktiga innehåll. Aldrig längtar jag så mycket till linjen i produktionen som då.

Orkar inte ens artighetsskratta

En sån där dag när det känns som om jag precis har blundat när klockan ringer. Grusiga ögonlock även om klockan närmar sig lunch. Jag orkar inte ens artighetsskratta vid rasten. Ge mig tystnad. Låt mig drunkna i maskinljud, buller och ljudet av kniven som slår och slår. Låt mig slippa tänka och bara gå på autopilot. För en dag vill jag bara vara ifred. Inte behöva svara på frågor. Bidra till en härlig stämning. Lösa problem. Hjälpa till. Jag vill bara vara. Och det får jag. Tills dagen känns lite lättare. Morgondagen inte längre känns lika krävande. Jag lyckas till och med skratta, helt äkta, några gånger innan jag går hem. Jag försöker hålla i den känslan så länge det går. För den känslan gör att jag kan få saker gjorda ändå. Fastän jag är trött.

Pausar disken och tvätten

Jag läser handlingar, planerar aktiviteter, läser studentlitteratur, skriver en krönika, en uppsats. Pausar att diska, städa och sortera tvätt. Skjuter det på framtidens bristande fritid. Känner mig nöjd att jag orkat ta tag i toppen av berget på att-göra listan. Tar en tupplur för att orka ta en dusch. Vaknar och inser att klockan blev för mycket idag igen. Jag gör mig iordning för morgondagen och är redo att lägga mig för att sova. Timmarna är inte värda att räkna längre. Jag vet att antalet är färre än sex och då känns det bättre att inte veta. Tills jag somnar är de färre ändå. Sedan börjar det om igen.

Jag är trött, men det är nästan självvalt vid det här laget. Jag har faktiskt valt det här. Och majoriteten av dagarna älskar jag det. Om man räknar bort studentlitteratur och uppsatsskrivande. Trots det kan jag inte sluta längta och undra, är det inte semester snart?