Matilda Antonsson: Maskinerna har tagit plats i våra hjärtan

Jag tar i tills armarna värker och svettpärlorna börjar skymta i pannan. Byter position och drar i stället mot mig med all min kraft.

Det handlar om att ta allt i rätt ordning. Var sak har sin tid, var sak har sin plats. Det är frustration, fokus och finkänslighet.

Verktygsbytet sätter ribban för resten av dagen. Är en enda manuell inställning fel på millimetern kan det generera krasch efter krasch.

Så vi är noggranna.

Vi hjälper varandra när skruvarna inte gängar i. Torkar försiktigt av alla fotoceller för att inte råka ändra vinkeln. Sedan trär vi filmen och startar dagens produktion.

Vi lär känna maskinerna

Relationen till maskinerna vi lever med på daglig, eller nattlig, basis blir intim. Alla detaljer blir som deras humör.

Det krävs att kemin mellan människan och maskinen stämmer överens för att det ska fungera. Att vi lär känna varandra.

Jag har lärt mig precis vilket tjutande ljud som betyder att ett paket hamnat snett i inmatningen till maskinen som förseglar vakuumet. Att blåsljudet höjs när det är dags att fylla på tråg. Att texten krymper på etiketterna när de snart är slut.

Jag hör om kniven slår fel.

Jag känner vad som är nära 300 gram oxfilé av att hålla skivorna en sekund mellan mina två händer. Jag vet att filmen blir skrynklig om packningen inte sitter bra.

Jag vet i vilken strejkande stund jag och maskinen kan mötas för att hitta en lösning och när det är dags att kalla in ”the Big guns” i form av våra kompetenta tekniker.

Människor behövs fortfarande

Vi har gått från att göra nästan alla moment manuellt till att slippa göra det manuellt. Maskinerna har tagit en större plats i produktionshallen och i våra hjärtan.

De har tagit på sig att göra de slitsamma moment vi tidigare behövde göra själva.

Ändå finns det ett vemod i det.

För att mena att automatiseringen tar över mer och mer är absolut ingen lögn. Men för att du ska kunna ha ett bra automatiserat flöde kräver det en människa som kan hantera maskinerna också.

Både på deras bra och dåliga dagar. Någon som ser personligheten och charmen med maskinerna. Inte bara metall, elskåp och fotoceller.

Så vi börjar om igen efter nattens städ.

Vi gör det med kärlek och vass kompetens. Torkar av samma fotocell med samma mjuka händer som så många mornar tidigare. Vi vet precis vad som krävs. Det är ett finlir och jag älskar det.