En stunds glädje mitt i bedrövelsen att Hållöfisk ska läggas ner

Hon bär den blå företagströjan med stolthet. Snart är hennes arbetsplats ett minne blott. Det är inte ilska, snarare en stor sorg som Ingegerd Högdén uttrycker. Hon har trivts oerhört bra på sitt jobb, kanske inte så mycket med arbetsuppgifterna som med arbetskamraterna.

[Ur nummer: 06/2005] Det var i februari förra året som deras vd, tillika ägare av Hållöfisk, satte upp en lapp och talade om att han inte orkade driva företaget vidare utan hade för avsikt att sälja.
– Han sade att det fanns en rad olika intressenter och att hans målsättning var att göra det så bra för oss som möjligt, berättar Ingegerd Högdén.
Företaget har gått bra men kraven har hårdnat i och med att man fått de stora handelskedjorna som kund. De har krävt att produktionen ska vara på ett visst sätt. Allt bestäms uppifrån. Det har varit mycket pappersexercis, många krav och normer som ska uppfyllas.

Konkurrerar med oss själva
De har producerat fiskbullar åt flera av de stora kedjorna. Till kunderna hör Ica, Willys och Lidl. Samtidigt har de producerat fiskbullar under Hållös eget varumärke, det med fyren, inspirerat av fyrplatsen med samma namn.
– Problemet är att vi konkurrerar med oss själva. Jag skulle önska att konsumenterna blev mer medvetna om varifrån maten kommer. Att de köpte Hållö istället för Ica:s varumärke, säger hon och fortsätter:
– För oss som jobbar är det inte lika lätt att känna stolthet över andras varumärken.
Jag känner skuld när hon berättar detta. Hur många gånger har jag inte stått framför hyllan med fiskbullar och valt mellan de olika varumärkena. Ofta har snålheten fått styra, fast jag vet att det är handeln själv som bestämmer det låga priset på de egna varumärkena.
Sent i höstas stod det klart att Abba (Orkla) skulle köpa fabriken.
– När vi fick veta att det skulle bli Abba så kändes det som att åka genom golvet. Det var inget roligt besked. Vi förstod att det därmed såg mörkt ut för oss.
Mycket riktigt, i februari meddelade Abba att fabriken skulle läggas ned och all produktion flyttas över till Abbas anläggningar. Varsel på Abba under hösten omöjliggjorde att fler än fem från Hållö skulle få fortsatt jobb. En liten tröst är att de över 62 år får avtalspension.

Smärtsam process
Det har varit svårt att ta in att fabriken ska läggas ned.
– Det har sakta stått allt mer klart för oss i och med att lagret försvann och alla våra etiketter. Det är en smärtsam process som det inte är lätt att förbereda sig för. Det finns många som har svårt att prata om det, säger hon och fortsätter:
– Problemet är att vi känner oss ratade. Vi sitter inne med en stor kompetens men Abba vill inte ha oss. De vill bara ta över våra produkter. Hur kan de ta över vårt ansvar för det vi producerat? Det känns inte bra. Det är ju vi som vakat över Hållös varumärke. Vi har sett till att kunderna kunnat lita på att detta märke stått för kvalité.
Hon tror inte att de på Abba kommer ha samma känsla för deras produkter. Abba är ett så stort företag. Hållös varumärke kommer bara att vara en liten del av allt annat de producerar.
– Jag tror att det blivit något helt annat om vår personal fått följa med. Det var det som vi hoppades på. Vi har känsla för råvaran och såserna. Att det blir rätt blandning och att det är rätt fisk. De som har jobbat här i många år har lagt mycket kraft på att det ska bli så bra som möjligt, bli gott och se aptitligt ut. Det är mycket kärlek och omsorg bakom det vi producerar.
Hållöfisks fabrik ligger i Smögen precis efter bron. Den vita fabriksbyggnaden syns på långt håll där den ligger nere vid vattnet inbäddad bland de släta grå granitklipporna. Härifrån har man en fantastisk utsikt över hav och det lilla kustsamhället Kungshamn.
Av ett 30-tal anställda har cirka hälften varit kvinnor och hälften män. De har inte haft någon klubb. Alla kvinnor är dock med i facket, men bara två av männen. Hon vet inte varför, tror att det är så av gammal tradition.

Bra stämning märks
När vi träffas har hon precis gått på eftermiddagsskiftet. Den här dagen arbetar hon i paketeringen och packar ner räkor på burk i vita pappkartonger. De är fyra kvinnor som hjälps åt. Det känns med en gång att där är en bra stämning. Så är det på vissa arbetsplatser. Det går inte riktigt att förklara vad det handlar om. Det är bara en känsla man får.
Självklart talar de om den kommande nedläggningen.
– Jag har inte fattat det än. Jag gör det nog inte förrän portarna stängs för gott, säger Rut-Marie Andersson.
Innan hon kom hit hade hon varit sjöman i nio år. Hon har seglat jorden runt, jobbat på både tankfartyg och fraktbåtar.
Det blir stort jubel när jag frågar om hon är tatuerad. Självklart är hon det.
– Vi var flera tjejer som tatuerade oss samtidigt, på den tiden var det dock ganska skamligt. Bara kåkfarare och sjömän hade tatueringar och jag minns fortfarande hur chockad min mamma blev.
Det var kärleken som fick henne att mönstra av och bosätta sig i Smögen. På fabriken är hon en av dem som arbetat längst: 23 år.
– Jag vet inte vad jag ska göra när fabriken stänger för gott men jag har idéer. Det är mycket som jag vill göra. Men att gå till sjöss är inte aktuellt. Det hör ungdomen till.
Mona Tollesson och Kristina Gustafsson vet heller inte vad de ska göra framöver.
– Så mycket vet vi att vi kommer att fortsätta hålla kontakten. Som det varit nu har vi umgåtts både på jobbet och på fritiden. Det har varit kul och det är något som man kommer att sakna. Det är det vi tänker på och sörjer, säger Mona Tollesson.

Viktig för orten
Ingegerd Högdén är inte orolig för framtiden. Hon kan tänka sig att helt byta bana. Hon är textillärare och kan alltid gå tillbaka till det yrket.
– Jag har bestämt mig för att jobba här fram till fabriken stänger. Sedan ska jag ha semester och vila. Alla vet dock att jag söker jobb. Men det är inget som jag orkat ta tag i än. Jag vill vara klar med detta innan jag lägger min kraft på något nytt.
Även om arbetsplatsen är liten så är den viktig för samhället som inte heller är så stort. Det är många Smögenbor som jobbar eller har jobbat här. Många är släkt med varandra. Själv gör hon sällskap med en granne till jobbet. Det handlar om cirka 10 minuters promenad.
– Det är en särskild gemenskap som uppstår i småföretag. Jag tror att i stort sett alla har trivts väldigt bra här. Och det trots att jobbet är tungt, smutsigt, bullrigt och lokalerna omoderna, säger Ingegerd och fortsätter:
– Det speciella är att alla ställer upp för varandra. Jag kände mig välkommen från första stund. Det är många som jag lärt känna väldigt väl. En del kände jag redan från början. Smögen är ett ganska litet samhälle.
Hon vill värna om små arbetsplatser som hennes egen. De är viktiga för små samhällen. Det har varit en tråkig utveckling. Bank, post, bageri, speceriaffär och fiskhall är nedlagda och fisk köper man numera över nätet.
Det är lite oklart hur länge de ska fortsätta att arbeta. Fram till veckan före midsommar är det senaste budet.
De hade nyligen en stor fest, gravöl kan man säga.
– Vi kände ett stort behov av att träffas. Alla kom och det var verkligen lyckat.