”Det här är det bästa jobbet”
– Vi ska sälja, det är vad det går ut på, säger Per-Inge Kuné. Innan jag åker iväg från butiken kollar jag av hyllorna en sista gång, för att vara säker på att det ser bra ut, att det är lockande.
[Ur nummer: 12/2003] Per-Inge Kuné eller Pinge som han kallas är säljande chaufför på Schulstads stora bageri i Västberga. Han börjar klockan fem på morgonen och kör till norra Stockholm. Den här fredagen har han sex butiker.
Det är inte någon trafik att tala om på Essingeleden och vid första stoppet, Coop Forum i Robebro, är det öde. Endast nattbelysning är tänd i den stora livsmedelshallen. Pinge truckar in blåbackarna till brödavdelningen. En städare åker runt på en maskin och torkar golven.
– Jag ska bara flytta bilen från kajen, säger han. Här kommer jag att stanna i en och en halv timme.
Känsla för helheten
Han börjar plocka upp brödet och lägger det i hyllorna, ett arbete som är slitigt för axlar och rygg. Några städare drar golvmoppar, fler kommer indroppande och klockan sex blir det rörelse, då tänds ljuset och radion slår på med ett morgonprogram. Butikspersonalen morsar på Pinge. Han känner dem.
– Det här är det bästa jobb jag har haft, säger han. Jag har haft andra chaufförsjobb. Till exempel på poståkeriet, men det var inte alls samma sak. Då stannade jag vid kajen. Nu kommer jag in i butiken och får en helt annan känsla för helheten.
Som säljande chaufför ska han se till att det finns bröd i hyllorna och att det går åt. Det gäller att hålla koll på bäst före datum. Det gäller att se till att det ligger rätt bröd, i lagom mängder – fronta kallar han det. Och det gäller att veta vad som går bäst, dag för dag. Till sin hjälp har han en handdator där han för in order. I den lagrar han statistik över vad som sålt tidigare. Det är skillnad om det är helg eller mitt i veckan. Om det är många barnfamiljer som handlar i butiken eller många pensionärer och så vidare.
Moroten är provisionen. Ju mer av Schulstads bröd som säljs i butiken, desto mer tjänar chauffören, och om man har rätt distrikt kan det generera en riktigt skaplig lön. Från 19 500 i månaden upp till 30 000 kronor. Pinge ligger i det övre delen av det spannet, men det varierar från månad till månad och – det ska påpekas – för returer måste chauffören själv plikta med dubbla avdrag.
– För mig fungerar lönesystemet bra, säger Pinge. Jag får provision, men jag vet inte om jag skulle vilja ha det om jag fick fler butiker i distriktet.
Måste ha koll
Det gäller att hålla koll på vad som händer. Blir det för mycket jobb, för lite provision, så brakar systemet samman. Då går det som för bryggeriutkörarna: en massa timmars slit, på tio, tolv timmar, andra lass, för att komma upp i de gamla lönerna.
Här gäller det för chaufförerna att vara vakna.
– Den här sittmentaliteten tycker jag inte om, säger han. Man måste göra något själv. Man kan inte bara klaga. Man kan inte bara tro att facket löser problemen åt en. Man måste inse att facket, det är människor, det är jag själv och mina arbetskompisar. Märker man att lönerna börjar sacka efter, att det blir mer och mer arbete, då måste man ta itu med det.
Han är inte själv fackligt aktiv, men har tidigare varit skyddsombud på Scania och med i Sekos klubbstyrelse på poståkeriet. Han säger att det inte är så mycket arbete, det är många som är rädda för det, men så farligt är det inte. Han skulle vilja se mer aktivitet på Schulstad.
Ledig eftermiddag
Vid halv tolv är vi tillbaka på bageriet i Västberga.
– Vi har idag levererat 2 197 limpor, säger han. Det är inte så illa.
Brödutkörning är ett betingsjobb. När man är klar kan man gå hem.
– Jag tycker att det är underbart att komma hem vid halv ett, att kunna ta det lugnt, hämta dottern i skolan, ta en promenad, och få lite tid att filosofera.
– Jag ser på grannarna hur upptagna de är. För mig betyder den här tiden på eftermiddagarna mycket.