[Ur nummer: 01/2002] Några enkla sanningar om Tredje världen – dess profitörer och förlorare – bjuder inte årets nobelpristagare i litteratur, den Trinidad-födde engelsk-indiske författaren V.S Naipaul. Snarare har Naipaul ibland anklagats för att skildra de gamla kolonialländernas invånare som ömsom inskränkta, korrupta, kulturlösa och andligt fanatiska.
Naipauls debutroman från 1957 Den mystiske massören (på svenska 1990, W&W) är också en brutal och grymt komisk uppgörelse med halvfigurer, kvinnoförtryckare, andliga skojare, uppkomlingar och samvetslösa fixare i författarens uppväxttrakter på Trinidad. En passage typisk för Naipauls svarta humor: ”Varje lördagskväll samlades männen i Beharrys handelsbod och drack en hel del dålig rom. Den gjorde dem så pass intresserade av sina fruar att de åtminstone slog dem när de kom hem.”

Läser man Naipaul för ytligt kan man uppleva hans nedslag i den karibiska, afrikanska, indiska eller muslimska världen som fördomsfulla och uppgivna rapporter från kolonialismens bakgårdar, där en europeisk läsare kan få fördomar bekräftade. Men nu är verkligheten inte så blåögt skiktad mellan onda och goda, skurkar och offer som vi (särskilt svenskar) ibland tror. Dessutom kan man säga att Naipauls egen gamla underlägsenhetskänsla och dubbelhet inför den moderna civilisationen ligger invävd i det han skildrar. ”Jag har alltid kämpat med apan inom mig”, har han förklarat.

I den sena romanen Ankomstens gåta skildrar författaren sitt eget nya liv i ett litet samhälle i Sydengland många år sedan han lämnat Trinidad bakom sig och kan leva på sitt skrivande. Här är det inte längre den fattiga världens förfall, onda cirklar och sorglustiga figurer som porträtteras.
Här möter en glömd avfolkningstrakt från adelsgodsens och det brittiska imperiets tid. En gammal kultur med dess människor – inskränkta och fångna i sin tid och sitt landskap – avlöses av en modernare tids lycksökare och historielösa förnyare. Några enstaka lyckas odla sin trädgård opåverkade som om ingenting hänt. Trots att berättaren håller sig på diskret avstånd från sin omgivning tecknas knivskarpa porträtt av enskilda människor och deras drivkrafter.
Författaren genomströvar ett landskap omformat av historien – från det omtalade fornminnet Stonehenge till senare tiders bönder, herrar och trosföreställningar. Han ertappar sig själv med en hemkänsla – så länge den varar – i en bygd som ändå präglas av traditioner.

Naipauls kritiska reserapporter från den islamiska världen – Bland de rättrogna (1982) och den senare Bortom tron, har hamnat i fokus genom de islamistiska terrordåden i USA. Jan Guillou har kallat författaren rasist och Expressen nobelpriset för ”en bomb i Svenska Akademins händer”. Men det är knappast troligt att muslimer sätter ett pris på Naipauls huvud på samma sätt som man gjort på hans indisk-engelska kollega Salman Rushdie för hans ”Satansverser”.
Det är inte religionens heliga anspråk Naipaul är ute efter utan hur tron deformeras när den möter politiken och hur regimer och individer missbrukar den. Naipauls romaner är ofta som bra djupa reportage : man dras in i nya sammanhang, tappar en del illusioner och ser  världen  mer nyanserat  än genom braskande rubriker, flåsiga nyhetsrapporter och enkla politiska scheman.
Själv läser jag V.S. Naipaul för hans mänskliga vishet och humor. Mannen som får oss  att häpna inför vår förmåga att bedra oss själva och andra, som rör sig så suveränt  i det globala människomyllret , är i sig själv ett kulturmöte man kan lära mycket av.