Visst är Nils-Göran Westermark besviken att fackklubben inte lyckats hindra nedläggningen. Men någonstans anar man en inre tillfredsställelse hos honom över att ha gjort allt som stått i hans makt för att få ledningen att ändra sig.

[Ur nummer: 03/2002] Norrmejeriers terminal ligger utmed Bolidenvägen och järnvägen i utkanten av Skellefteå. Det är inte mycket liv i rörelse. Det har hunnit gå några månader sedan privata åkare tog över arbetet.
Innan nedläggningen jobbade ett 25-tal personer på terminalen med att förse butikerna i Skellefteå med varor. Av dessa mejeriarbetare är nu bara fem kvar och de finns här till den 25 mars. Hit hör Nils-Göran Westermark som tillsammans med de andra har avvecklat sin egen arbetsplats.

Tomt och tyst
Vi vandrar runt i lokalerna som är tömda på både människor och inredning. Det är inte mycket kvar som berättar om det arbete som utförts här. Det är tomt och tyst. En gammal mål&medel-löpsedel lyser som ett ironiskt knallgult utropstecken med rubriken ”Fabriken med en absolut ljus framtid”.
  – Jag lät den sitta kvar. Jag tyckte att den var väldigt talande, säger Nils-Göran Westermark och ler.
  Annars är det inte ofta som han drar på munnen under vårt samtal. Vi har slagit oss ner på Livs klubbexpedition. Den är provisoriskt inhyst i det som en gång var leverantörsbutiken. Nils-Göran som varit klubbordförande håller på att ordna upp de sista papprena. Det har varit en ganska tuff tid det senaste året. In i det sista kämpade Livsklubben för att terminalen skulle få leva vidare i någon form.
– Fackligt har vi gjort vad vi har kunnat. Vem vet, om vi inte gjort det hade man nog mått ännu sämre.
Nedläggningen av terminalen är på sätt och vis den sista spiken i kistan. Norrmejerier tar nu helt sin hand från Skellefteå och det gör man trots att denna ort har den största mjölkproduktionen inom föreningen. Kvar blir endast tankservice med reparation av tankar samt logistiken. Och så blir en säljare och en demonstratris kvar på orten. Det är allt.
Annat var det förr. Inte bara att det fanns ett mejeri i Skellefteå, även Norrmejeriers huvudkontor låg här. 1989 lades mejeriet ner. Det hjälpte inte hur mycket skellefteåborna protesterade. En klen tröst var att man fick en terminal istället. Dessvärre dröjde det bara ett par år tills huvudkontoret kom att förläggas till Umeå. Och 1994 flyttade även orderkontoret dit.
– Vi har sett hur ledningen långsamt flyttat över all verksamhet till Umeå. Det har aldrig sagts rakt ut att man planerade det, men så har skett.
Nils-Göran Westermark har följt utvecklingen på nära håll. Ända sedan 1977 har han arbetat inom Norrmejerier. Han började först på mejeriet i Skellefteå, han var då 18 år gammal och det var hans första jobb. Han kom att pröva på de flesta av sysslorna: separera mjölk, kärna smör, tappa mjölk på paket, jobba i kylen och leverera varor till butikerna.

Fick jobb som chaufför
När mejeriet lades ned fick han jobb som chaufför på den nystartade terminalen. Då hade han hunnit vara fackligt aktiv i flera år. 1994 blev han klubbordförande.
Han berättar med värme om kamratandan som gjort att många blivit kvar och inte bytt jobb i första taget. Det är arbetskompisarna och den fina stämningen som han själv kommer att sakna mest.
Det märks på honom att det kommer att ta tid att smälta det som hänt hans arbetsplats. Inget har varit sig likt sedan slutet av februari förra året då ledningen meddelade att man hade för avsikt att se över verksamheten.
– Jag frågade i samband med detta om terminalen fick vara kvar om vi rationaliserade så att verksamheten blev ekonomiskt försvarbar. Ja, var det svar jag fick.
Men när ledningen senare presenterade sina nedläggningsplaner så hette det inte längre att det var ett ekonomiskt beslut utan det kallades istället för ett strategiskt beslut. Klubben valde i det läget att koppla in en löntagarkonsult.
– Av honom fick vi veta att det är de strategiska besluten som är svårast att rå på. Det hade varit bättre om det handlat om ett ekonomiskt beslut. Men så var alltså inte fallet.
Konsulten kom så småningom att föreslå, efter att ha granskat beslutsunderlaget, att de anställda skulle ta över terminalen i ett eget bolag. Något som de själva ställde sig positiva till. Detta trots att de skulle tvingas satsa egna pengar på projektet.

Körningar på entreprenad
– Men vi blev snabbt nedtagna på jorden. Det visade sig att Norrmejerier redan förhandlat med Bilfrakt om att på entreprenad ta över körningarna och att dessa i sin tur redan var utlagda på företagets åkare.
Inte ens om Nils-Göran och hans arbetskamrater köpt aktieposter i Bilfrakt hade det gått vägen. Inte ens då skulle de fått körningarna.
De blev mycket besvikna. Men det kunde inte deras arbetsgivare förstå. För man hade förhandlat fram möjligheten för tolv av arbetarna att få jobb hos de privata åkarna som skulle ta över körningarna på entreprenad. Sex tackade dock nej till detta erbjudande. Nils-Göran var en av dessa.

”Ett jobb är ett jobb”
– Allt var väldigt luddigt. Några arbetstider fick vi inte veta. Istället fick vi höra att det var konstigt att vi efterfrågade sådana. Att ett jobb var ett jobb. Precis som om vi var livegna.
Istället blir han nu arbetslös den 25 mars då hans anställning upphör. Han fyller 43 år och känner att om han ska göra något annat så är det nu eller aldrig. Han känner inte för att fortsätta som chaufför. Han kan tänka sig att utbilda sig till lärare. Men att det handlar om att allt ska klaffa. Han har ganska små barn, fem och sju år gamla.
– Chaufför var inget jag tänkt bli från början. Men jag har trivts med arbetskamrater och kontakterna med butikerna. Det har varit ett socialt jobb. Sammantaget har det varit bra. Men det kändes rätt att tacka nej till jobbet på entreprenad, säger han och fortsätter:
– Även om jobbet i stort sett är det samma så träffar man inte varandra på samma sätt. Man har inte samma fasta punkt. Det är mer ett ensamjobb. Här på terminalen träffades vi alltid på morgonen och när vi lastade på varorna.
I Norrmejeriers område fanns i slutet på 70-talet 13 mejerier, nu finns endast fyra kvar.
– Visst får de bygga sig starka. Men varför inte behålla de små enheterna? Varje arbetstillfälle i Skellefteå kommun är viktigt. Jag anser att man nu flyttat jobb till Umeå utan att det gett någon större vinst.
Han berättar att ledningen lovat butikerna i Skellefteåområdet att servicen skulle bibehållas, ja till och med bli bättre.
– Men frågan var hur det skulle gå till? Vår servicegrad var redan 100 procent. Hur skulle de kunna komma över det?

Priskrig mellan mejerier
Det pågår också ett priskrig mellan de olika mejeriföreningarna. Rimi-butikerna i Umeå har meddelat att de kommer att handla av Milko i framtiden då de får ett lägre pris och Nils-Göran vet butiker i Skellefteå som diskuterar att göra samma sak.
Han tror att i och med att Milko ska sälja till Rimi så kommer Norrmejerier att försöka ge de större butikerna rabatt för att konkurrera. Det kommer i sin tur att slå mot de små butikerna.
– Det är beklämmande. Jag trodde att samhället i takt med tiden skulle utvecklas till det bättre. Men det blir mer och mer människofientligt. Det blir längre och längre till butiken. Inlandet tar mer och mer stryk.
Han berättar att när terminalen flyttades ner så gjordes en helt ny linje på mejeriet i Umeå. För att klara detta har man lejt in ett bemanningsföretag som raggar studenter för att plocka varor till butikerna. Det lär inte fungera så där väldigt bra. Dessutom lastar de varorna för högt.
Vad säger då de som jobbar i butikerna i Skellefteå om omläggningen?
– Inkörningsproblem får man alltid räkna med. Men vad jag hört så fungerar det fortfarande inte bra. Stopptiderna för butikerna har visserligen senarelagts men inte så sent som man först utlovat. Och inte har det blivit bättre datum på produkterna vid leverans.
Nils-Göran skakar på huvudet.
Fantomen-mjölken anser han är ett talande exempel på hur galet allt är. Den ska nu fraktas 40 mil istället för 13. Cirka 3 000-4 000 liter per dag förpackas i Luleå, körs förbi Skellefteå till Umeå, för att där hämtas upp av åkare som kör mjölken tillbaka till Skellefteå.
– Hur stämmer det med företagets miljöpolicy? undrar han.