När mitellorna kom till Hägges
bageri beskrevs de som en ”livlina”
– nu ska de förbjudas helt

Utan mitellor hade det varit svårt att klara jobbet, menar många av kvinnorna i paketeringen på Hägges bageri. Nu är dock forskarna eniga om att denna lösning inte är bra för hälsan och nu ska mitellorna bort.

[Ur nummer: 10/2005] På nätet har jag läst en artikel om Hägges bageri som ligger i Själevad utanför Örnsköldsvik. Bageriet beskrivs som en attraktiv arbetsplats och har nominerats till intresseorganisationen Prevents arbetsmiljöstipendium 2004.
Jag blir nyfiken. För mig är den här arbetsplatsen starkt förknippad med de bilder som vi har i tidningens arkiv. Det är diabilder på kvinnor som jobbar i paketeringen med armarna hängande i mitellor. Det är bilder som väcker känslor. Nu har det tydligen hänt en hel del och bageriet har lyfts fram som ett gott exempel.
Kvinnorna i paketeringen utför fortfarande samma slitgöra och de har fortfarande armarna i mitellor. Så var är det goda exemplet? Visst är det olika typer av kaffebröd som ska packas, olika linjer att byta mellan och olika stationer utmed linjerna, men någon större omväxling erbjuder inte arbetet. Det är i grunden monotont. Därtill kommer värken, denna ständiga värk. Det gör ont i axlar, i nacke och i händer.
Mitellorna finns som sagt kvar. Det är mycket ovanligt. Men situationen är komplicerad. Kvinnorna som jag talar med i paketeringen tycker att mitellorna fungerar bra. Den uppfattningen har Doris Westin som har jobbat på bageriet i 30 år och bara har ett år kvar till pension.

Värken blir värre med tiden
När vi pratas vid har hon precis packat muffins i kartong med armarna hängande i stödförbanden. Arbetet i paketeringen har satt sina spår.
Framför allt har hon ont i händerna efter allt vikpackande. Värken i händerna har med tiden blivit värre och värre. Även axlarna har hon haft problem med och var sjukskriven en längre tid på 1990-talet. Fortfarande är hon inte helt återställd. När det är som värst kan hon inte få upp armarna.
Även om det är länge sedan så minns Doris Westin hur det var första gången som hon körde in sina armar i de vita mitellorna.
– De infördes därför att en arbetskamrat till mig hade så ont när hon packade. Först var vi lite skeptiska men ganska snart så började vi uppskatta att vila armarna på detta vis.
Mål & Medel beskrev detta hjälpmedel så sent som 1988 som något positivt, som en bra lösning på ett slitsamt jobb. Kvinnorna som citerades, däribland Doris, menade att mitellorna varit deras räddning, om de inte hade haft dem så hade de inte kunnat jobba kvar. Då hade de troligtvis varit förtidspensionerade, helt utslitna i armar och axlar. Även företagshälsovården uttalade sig positivt.
Men forskarna har forskat vidare och nu visar det sig att det här med mitellor inte alls är någon bra lösning. De betraktas nu av Arbetsmiljöverket som något skadligt och farligt.
– Jag förstår ingenting. Jag får ont om jag inte använder dem, säger Doris och skakar på huvudet.
Hon berättar om linjen där de tagit bort mitellorna. Det gjordes efter krav från Arbetsmiljöverket. Denna muffinslinje är idag den dyraste linjen, kostade 8-10 miljoner. De gör samma sak som innan men hastigheten på bandet är betydligt högre. Doris är inte alls nöjd utan menar att hon får mer ont än tidigare.
– Vi får varken använda mitellor eller sitta ner, istället ska vi använda en så kallad ståstol. Det är vedervärdigt tycker jag.

Kortisonsprutor lindrar
Vid en annan linje, inte långt från Doris, packar tre kvinnor med armarna hängande i mitellor ner gröna lyxbitar i kartonger. Arraksdoften slår emot en när man närmar sig bandet.
En av dessa tre kvinnor är Sangsuriya Berglund. Hon har jobbat här i sex år. Denna tisdag är hennes första arbetsdag efter att hon har varit hemma sjukskriven för värk.
Hon har ofta ont och måste ibland ta värktabletter för att orka med jobbet. Har även fått kortisonspruta flera gånger,
– Det hjälper bara tillfälligt, sedan kommer värken tillbaka. Men jobbet är bra, understryker hon. Det är dock ganska tungt.
Hon får ett bekymrat uttryck i ansiktet när hon berättar om det onda. Hon kämpar med det varje dag. Vet inte riktigt vad hon ska göra för att slippa ifrån smärtan. Hon drar upp arbetsrocken och visar den vita stödstrumpan som hon har på armen som lindring. Berättar att hon ska tillbaka till läkaren nästa vecka.
Det är inte bara de som jobbar i paketeringen som kämpar med värk. Även ute i bageriet har de problem.

Åldersförändringar säger doktorn
Louise Löfström, som är bagare, har problem med axlarna. Även hon tvingas ibland att ta både tabletter och kortisonsprutor för att stå ut. Läkarna vill dock inte kalla det för förslitnings- eller belastningsskador. De kallar det för åldersförändring. Det gör henne väldigt upprörd.
– Jag tycker det är vidrigt. Jag var i 40-årsåldern när jag första gången fick höra att mina besvär var åldersförändringar.
Hon försökte protestera. Hon beskrev sina arbetsuppgifter men läkaren lyssnade inte. Han menade att det handlade om förändringar i skelettet.
– Det var röntgenläkaren som sade detta. Det var svårt för mig att bevisa att det handlade om en yrkesskada. Det enda jag kunde göra var att beskriva min värk och berätta om mina arbetsuppgifter.

Mer maskinellt och monotont
Louise är den som har jobbat längst på bageriet, hela 47 år. De många lyften har satt sina spår. När hon var ung lyfte hon inte alltid på rätt sätt. Det var ingen som lärde henne hur hon skulle lyfta. Hon blir därför mycket arg när man säger att det skulle handla om åldersförändringar. Som om det tunga arbetet inte har spelat in.
– Någon anmälan gjorde jag aldrig när jag började få ont. Jag jobbade bara på. Jag har kanske inte haft tillräckligt ont eller så har jag haft för hög smärttröskel och jobbat för mycket när jag inte borde ha gjort det. Det kanske är felet med oss 40-talister, säger hon och fortsätter:
– Jag har dock haft det bra här på Hägges. Jag går inte och vantrivs. Det är en trygg arbetsplats. Det har också gjort att man trivts. Men arbetssituationen har förändrats. När jag började jobbade alla med allt och alla pratade med alla. Nu står vi alla och jobbar utmed olika linjer. Arbetet har blivit mer uppdelat, mer maskinellt och mer monotont. Det ger inte samma känsla för slutprodukten.