[Ur nummer: 04/2007] Hur ska man egentligen tilltala varandra inom fackföreningsrörelsen? undrar Lusen, just hemkommen från livsmedelsarbetarnas världskongress i Genève. Livs ordförande, Hans-Olof, har blivit ordförande för alla världens livsmedelsarbetare, det är fint värre, värt en tår av stolthet, javisst, men hur ska vi nu tilltala honom? Ska vi säga broder?
– Nej, det kan vi inte, konstaterar vi. Det låter antingen religiöst eller som sprunget ur någon hemlig sammanslutning: Nu har broder Hans-Olof ordet, nej det går inte.
– Kamrat, säger Lusen. Det var vad de sa i Genève. Vi ska alla säga kamrat till varandra, för det är vad vi är, vi är kamrater, oftast inte vänner, för det hinner vi inte med att bli. Naturligtvis är vi kollegor, men det är ju många andra också, det är inte det som särskiljer vår gemenskap, nej det är något annat. Det är kamratskap.

– Kamrat Hans-Olof har ordet. Nej, det låter inte heller bra, invänder vi. Det blir antingen kommunistiskt eller som taget från någon hemsida för gamla klasskamrater.
Lusen tittar fientligt på oss.
– Kamrat är ett ord som stals från oss för många år sedan, säger han. Jag har gått till Svenska Akademiens källor och vaskat fram hur det använts. En befälhavare kan till sina underordnade, till sin trupp, säga ”God dag kamrater” och ”Framåt kamrater”. En person kunde också trots sin ställning som överordnad umgås ”på kamratlig fot”.

Nej, säger vi. Det där tror vi inte på. Det är som kamratäktenskap, det fungerar inte. Den fackliga hierarkin är lika benhård som andra. Överordnad ger order till underordnad.
– Jag menar kamaraderi, säger lusen, överlycklig över att äntligen ha förstått sig själv och sin egen tankegång. Just det menar jag. Facket har utvecklat ett kamaraderi. Jag har inte för avsikt att klandra när jag säger det, men det är en grupp människor som vid varje tillfälle försöker framhålla varandra och stärka varandras intressen. Jag vet att det kan uppfattas som nedsättande, men behöver inte vara det.

– Det låter ändå som om du klandrar.
– Nej, då missförstår ni mig. Vad jag menar är att det behövs regler för kamaraderiet. Det ska vara levande, ge energi, det ska vara ömsesidigt stärkande och empatiskt. Giftiga gliringar hör inte hemma där.