Nästan allt som händer på en dag tillhör det som återupprepas. Man kliver upp, duschar och äter sin frukost. Själv äter jag alltid samma sak, fil med müssli och en stor balja kaffe med mjölk efteråt.
Sedan tar man sig till jobbet. Åker man buss sitter man helst på sin ”vanliga” plats, kör man bil vill man gärna parkera på samma ruta även om företaget håller med en jättelik gratisparkering.
Väl framme går allt enligt lika invant mönster. Man byter om, sätter in matlådan i kylen, häller upp en kopp ur bryggaren och slår sig ner där man brukar sitta.
Sedan tillbringar man arbetstiden med att göra ungefär samma saker som man gjorde dagen innan och förra veckan, för att sedan när klockan tickat färdigt åka hem, laga mat, se på teve, bli trött och gå och lägga sig.

Listan kan göras längre och mera utförlig, men på det stora hela är det ramen för de flestas vardagar. Och ser man livet från den sidan blir det mesta som en evig kretsgång. Ändå är vi för det mesta nöjda med att det ser ut som det gör.

Vi kan till och med bli väldigt irriterade om mönstret bryts. Om vi försover oss till exempel, då tycker många av oss att hela dagen blivit förstörd bara för att det försvann en kvart, tjugo minuter i början.
Eller om det inte kommit någon tidning. Eller ve och fasa, om någon gjort slut på kaffet och vi därmed blir utan den där morgonkoppen som är så viktig. Kanske det värsta av allt är ifall bussen eller tåget inte kommer på utsatt tid. Då blir vi så stressade att det nästan behövs hårbalsam för att få ner elektriciteten.
Man kan undra hur vi allesammans kan gå med på att låta oss jagas runt av klockor och almanackor så där.

Tänk om vi i stället för att låta oss stressas runt i detta vansinnestempo skulle göra som Alfons Åberg? Om vi istället för att göra det förväntade sa att: jag ska bara… och så satt vi kvar vid köksbordet och läste färdigt tidningen. Fast klockan redan var för mycket. Eller om vi tog barnen på en skogsutflykt istället för att övertala dem att det visst skulle bli roligt att gå på dagis.
Om vi allihop gjorde det samtidigt – vad skulle hända? Skulle kungen, regeringen och alla bankgubbarna tillsammans gå ut i teve och vara upprörda?
Men vad skulle de säga? Huta åt oss med pekfingrarna i höjd med pannan och säga att vi måste göra som de ville, och därmed basta? Antagligen skulle de hota med kaos och elände, att samhället skulle braka samman och svält och terror skulle bryta ut. Men om vi bara skrattade åt dem och gick ut på torget och ställde till med en jättelik grillfest – vad skulle de göra? Skicka militären på oss?

Man kan fundera. Kanske är det jag skrivit bara flummiga tankar som i ”En natt jag drömde”. Fast, på vilket sätt är det andra så mycket klokare? Att stående äta färdigt frukostmackan och känna hur pulsen stiger medan man tittar på klockan? Att fortsätta göra det vi inte vill medan vi längtar dit vi inte kan nå?
Maria Hamberg