”Det verkade som att det var ett statustecken att ha någon att prata med”

I slutet av 80-talet flyttade jag från Luleå till Storstockholm. Jag blev en del av människoströmmen som ihärdigt, tyst och målmedvetet förflyttade sig upp och nedför trappor, in och ut genom dörrar, genom betongtunnlar och längs perronger. Det var framförallt två saker som slog mig som nyinflyttad lantis.
Dels den kompakta tystnaden människorna emellan. Ingen tilltalade någon okänd om de inte var tvungna för att de klivit på någons tå eller råkat nudda en arm, och då gjordes det bara med ett mumlande ur ena mungipan innan den som gjort fel så fort som möjligt försökte tränga sig där­ifrån för att slippa en fortsatt konversation. Och människor som var bekanta med varandra förde sina samtal viskande.
Och så var det de oseende blickarna människorna satte upp framför sina ansikten. Likt hypnotiserade eller försjunkna i djup koncentration såg människorna framåt utan att någonsin möta någon annans blick.

Jag tyckte att de såg halvdöda ut allihop. De enda som pratade så att andra kunde höra och tittade för att se var barn, turister och original.
Det blev en märklig stämning i knökfulla vagnar, massor av människor som stod tätt, tätt inpå varandra och gömde sig bakom stängda ögonlock, uppslagna Dagens Nyheter eller bokpärmar.

Så kom gratistidningen Metro och plötsligt satt massor av människor och bläddrade med ”vakna” ögon mellan de många små TT-notiserna. Men den verkliga förändringen kom när mobilerna blev allmän egendom i andra halvan av 90-talet. Alla började prata. Oupphörligt. Och högt. Inte med varandra nota bene, men i sina telefoner. Den tysta massa som i alla år undvikit att låta sina röster höras kunde nu helt ogenerat utgjuta sig över ovänner, dåliga chefer och förfärliga pojk- och flickvänner så att det hördes vida omkring.
Jag som trott att stockholmarna var rädda för att blotta sig, för att avslöja sig, kunde på vägen hem från jobbet höra någon redogöra för ”värsta knullet”. Så fel jag haft!

Ingen verkade bry sig det minsta om vem som lyssnade till samtalen, snarare var det som om det var ett statustecken att ha någon att prata med. Tonhöjden i telefonsamtalen smittade snart av sig på de samtal som fördes mellan två närvarande personer. Snart blev det hart när omöjligt att sova sig fram och tillbaka till jobbet. Ljudnivån nådde dagishöjder, och för att höras höjde de flesta sina röster…
Själv bor jag återigen norrut. Inte Luleå. Men Ullånger, vid Höga Kusten i Ångermanland. Det är tyst och vackert. Och glest mellan människorna.
Men akta sig den bybo som inte hälsar när man möts på vägen till affären eller apoteket. Den kallas ”stor på sig” och anses snobbig, likt en stockholmare.

För lite sen var jag tillbaka i Stockholm och åkte tunnelbana. Först förstod jag inte vad som var annorlunda. Men så slog det mig. Det var knäpptyst. ”Alla” satt och knappade in textmeddelanden på sina fina telefoner eller blippade mellan internetsidor för att läsa nyhetsnotiser. Ingen läste tidning eller bok, men ingen tittade mig heller i ögonen.
Maria Hamberg