Din nya bok heter ”Saudade: Att längta bort och hem på samma gång”. Varför ville du utgå från det uttrycket?

– När jag hörde talas om saudade för första gången för trettio år sedan i Lissabon tyckte jag det lät så vackert och poetiskt, men jag förstod inte riktigt vad det betydde. Nu, efter snart 25 år i Brasilien, vet jag vad exakt vad saudade är. Jag bär på känslan varje dag och både njuter och plågas av den.

När upplever du som mest saudade?

– När det är för hett, för fuktigt och för högljutt i Rio kan jag längta tillbaka till den fridfulla våren i Sverige. Jag kan framkalla dofter och smaker som gör mig gråtmild, men sedan när jag väl reser till Sverige går det fort att ta död på hemlängtan. Ganska snabbt vill jag tillbaka till Brasilien igen.

I boken träffar du olika människor – i bland annat Azorerna, Madeira och Kap Verde. Berätta om ett livsöde som fastnat extra hos dig.

– Den person som gjorde mest intryck på mig var João Cardoso Correa, en 77-årig kapverdisk migrant jag träffade i Massachusetts, USA. Han hade bott och arbetat i Brockton i 24 år, men hade inte kunnat åka tillbaka till Kap Verde för att hälsa på sin fru under tiden. Om han åkte hem skulle han inte komma in i USA igen. Hans saudade var så tydlig att det gick att ta på den. Bilden han hade av sin fru i plånboken var sliten.