[Ur nummer: 02/2003] Så har turen och äran kommit  till mig. Jag skall få dela med mig av mina tankar och synpunkter i vår egen tidning. Min första tanke var: Hur ska detta gå till? De flesta som känner mig anser nog att jag är en bättre talare än skribent. Tänkte därför skicka med ett ljudband så att ni skulle få lyssna på mig istället, men insåg snart att det inte skulle bli så populärt att tvinga på er min vackra stämma.
Hur som helst! En kompis och jag satt och snackade om varför man är som man är.
Hon frågade mig varför jag inte var rädd att gå in i en diskussion, med vem det vara månde. Själv kände hon att hon inte vågade stå på sig på samma envetna sätt som hon hört mig göra.
Jag började fundera på detta och kom fram till: Min uppväxt!

Jag är född i Norrland och uppvuxen med tre äldre bröder. Vi hade alltid livliga diskussioner hemma (det trodde ni inte om norrlänningar va?) som kunde handla om allt mellan himmel och jord.
Det tror jag har lett till att jag i vuxen ålder alltid haft en åsikt om det mesta. På gott och ont!
Men jag tycker det är bättre att reagera på saker som det är fel på än att göra som vissa andra, bara rycka på axlarna.
Kanske gör de så av okunskap och rädsla men för mig har det aldrig funnits något val känns det som. Jag kan inte stå bredvid och se på när någon blir orättvist behandlad.
Vilket har lett till att jag hamnat i situationer som varit riktigt besvärliga ibland.

En gång såg jag en överförfriskad kille stå med handen rakt upp i luften och skrika ut både det ena och det andra. Till honom sa jag vad jag tyckte och han drog, med hatet lysande i ögonen, fram en kniv och hötte med den mot mitt ansikte. Jag blev verkligen rädd, men som tur var så kom folk till min undsättning och jag klarade mig helskinnad ur situationen.
Men i slutändan tycker jag ändå: Jag gjorde rätt!
Så ser jag också på fackföreningen, tillsammans ska vi protestera mot orättvisor som tvingas på oss. Alla tillsammans kan vi faktiskt förändra saker och ting till det bättre.
Det går inte bara att stå bredvid  och tro att  andra ska fixa det åt en, man måste  själv vara delaktig och hjälpa till.
Tänker också på mina ärade föräldrar. De behandlade aldrig mig annorlunda än mina tre bröder. Mor och far trodde alltid på mig, stöttade mig och krävde av mig att jag alltid skulle bilda mig en egen uppfattning  och inte enbart tro på vad andra säger.

Detta har lett till att jag blivit den jag är idag. Till glädje för vissa och till förtret för andra, men det bjuder jag glatt på.
Och det bästa av allt är att vi alla är människor med olika bakgrund som gör att vi tillsamman bildar en underbar mångfald i vårt samhälle.
Jag önskar att alla skall reagera och säga ifrån på alla sätt de kan när de ser att någon blir felbehandlad på jobbet eller ute i samhället. Och att vi inser att vi alla är människor med rättigheter och skyldighet som ska vara lika för oss alla.
Så behandla alla andra som du själv vill bli bemött !
Kram och en trevlig Alla hjärtans dag från mig.