Företag och fack har rätt att sluta avtal som gynnar kvinnor och svarta

Den positiva särbehandlingen i USA idag är ett direkt resultat av medborgarrättsrörelsens långa kamp för svartas rättigheter, som fortsatte även efter att kongressen avskaffade lagarna om rassegregation i Södern 1964.

[Ur nummer: 04/2005] Den svarta befolkningen från norr till söder kämpar, skrev Martin Luther King Jr. i boken Vi kan inte vänta, ”inte för några abstrakta, vaga rättigheter utan för konkreta och snabba förbättringar i sina levnadsvillkor”.
1965 utfärdade president Lyndon Johnson presidentorder nummer 11 246 om positiv särbehandling av svarta vid anställning i den offentliga sektorn och antagning till universiteten. Långt fler svarta fick tillträde till tjänstemannayrken och högre utbildning. Reglerna kom snart att omfatta både kvinnor såväl som spansktalande, amerikanska indianer och andra diskriminerade minoriteter.
Upprorsstämningen bland de svarta på landsbygden och i städerna fortsatte. 1969 lanserade president Richard Nixon Philadelphia-planen, som krävde att arbetsgivare i byggbranschen höjde andelen svarta arbetare till 20 procent. 1970 utvidgades kravet till alla företag med femtio anställda som säljer varor och tjänster till staten för minst 50 000 dollar: ”Andelen anställda sökande minoritetspersoner skall vara i närheten av eller vara likvärdig med andelen minoritetspersoner i den sökande befolkningen i området.”

Företagen kan stämmas
I dag arbetar en fjärdedel av alla arbetare i USA på ett av dessa företag. Lagen om lika möjlighet till anställning från 1972 ger rätt att stämma företag som inte lever upp till bestämmelserna. Samtliga företag med hundra anställda måste rapportera årligen till EEOC, Kommissionen för lika anställningsmöjligheter, om könssammansättningen samt den etniska sammansättningen på varje yrkesnivå på företaget.
1974 ställdes medborgarrättsrörelsens framsteg på prov i domstol. Brian Weber, en vit laboratorietekniker, stämde metallarbetarförbundets fackklubb på en aluminiumfabrik i Louisiana. I det nya kollektivavtalet ingick att varannan plats på ett kompetensutvecklingsprogram var reserverad för svarta och kvinnor. Weber menade att det var ”omvänd diskriminering” av vita män. 1976 fick han rätt i en federal domstol. Arbetsgivaren rev upp avtalet.
Men arbetarna på fabriken fick stöd från sitt förbund och de andra stora fackföreningarna, samt den fackliga centralorganisationen AFL-CIO. 1979 dömde Högsta domstolen till fackklubbens fördel, och fastslog att företag och fackföreningar har rätt att införa eller förhandla fram kvoter på arbetsplatserna om de så önskar. Bara ett år tidigare hade Högsta domstolen förbjudit kvotering, den effektivaste formen av positiv särbehandling, på universiteten.
Tack vare att den sjunde paragrafen i Medborgarrättslagen förbjuder diskrimi-nering på grund av kön fick fler kvinnor under 1970-talet jobb i bland annat basindustrin, som har högre löner än traditionella kvinnoyrken. Positiv särbehandling har ett starkt stöd bland kvinnor i USA. 2004 publicerade AFL-CIO en rapport baserad på intervjuer med kvinnliga arbetare. 87 procent ansåg att starkare lagar om positiv särbehandling var en viktig fråga.

Pengar öronmärks
Inom en rad branscher öronmärker den federala regeringen en tiondel av de statliga kontrakten till entreprenörer som är kvinnor eller tillhör minoriteter. Boken America in Black and White från 1997, vars författare är motståndare till positiv särbehandling, tar upp fall då systemet utnyttjats av den organiserade brottsligheten i New York, som upprättat företag med personer från minoriteter som fasad för att komma åt sådana kontrakt.
De senaste tio åren har flera delstater skurit ned sina positiva särbehandlingsprogram. I mars 2000 protesterade tiotusentals demonstranter i Florida mot att guvernör John Ellis Bush avskaffat positiv särbehandling inom den offentliga sektorn, på universiteten samt vid kontraktsbjudning.
2003 togs frågan upp på nationell nivå i Högsta domstolen sedan Michigan-universitet stämts för ”omvänd diskriminering” av vita. Frågan var om universiteten i USA får fortsätta räkna det som en merit om en sökande tillhör en minoritet. (Andra meriter är bland annat idrottsprestationer och familjemedlemmar som studerat på samma universitet.)

Massprotest i Washington
Då domstolens utfrågningar påbörjades i april 2003 demonstrerade över 50 000 människor i Washington D C. Manifestationen dominerades av svarta studenter men även busslaster med medlemmar i bland annat
bil-, textil- och livsmedelsarbetarnas fackföreningar deltog. ”Jag är här för att våra medborgerliga rättigheter är hotade”, sade Frank McMillan, en elreparatör på Cadillac-fabriken i Hamtramck i Michigan, till The Detroit News. AFL-CIO skrev i en resolution att arbetarrörelsen i USA ”kommer att fortsätta försvara och förorda positiv särbehandling, som är den bästa och mest effektiva strategi vi har för att sträva mot ett jämlikt samhälle”.
Debatten visade att positiv särbehandling numera stöds även av större delen av den styrande klassen i USA. Företaget Xerox beskriver till exempel positiv särbehandling som ”en värdering för företaget, en prioritet för ledningen och ett utpräglat mål för affärsverksamheten”. Tjugo storföretag skrev inlagor till Högsta domstolen till stöd för Michigan-universitetet. President Bushs säkerhetsrådgivare Condoleezza Rice sade att hon sett fördelarna med positiv särbehandling under sin tid vid Stanford-universitetet. Trettio höga militärer uttalade sitt stöd för positiv särbehandling vid West Point och andra militärakademier, som har lett till att personer från minoriteter idag ingår även i officerskåren.
I juni 2003 dömde Högsta domstolen till Michigan-universitetets fördel och klargjorde att positiv särbehandling ska fortsätta gälla på universiteten.

Daniel Ahl