Samir Svedin och Tino Visco är på väg att bli utfrysta från sina jobb. Mobbade! Arbetsgivaren har omplacerat dem och sänkt deras lön.

[Ur nummer: 12/2003] –  Det är bara för att vi ska tröttna och säga upp oss själva, menar Tino Visco.
Om arbetsgivaren på lagligt vis inte kan göra sig av med, som han anser, obekväm personal genom att ge dem sparken rakt upp och ner kan han alltid använda sin avtalsenliga rätt ”att leda och fördela arbetet”. Han kan helt enkelt omplacera de individer som ”han inte gillar” till lägre betalda arbetsuppgifter i hopp om att de då skall tröttna och säga upp sig själva.
Det är vad som just nu håller på att hända med Samir Svedin och Tino Visco.
De två har arbetat som fläskstyckare i många år på ett och samma företag på Slakthusområdet i Stockholm. Men nu har tydligen arbetsgivaren och kompisgänget runt arbetsgivaren fått ”ett ont öga” till Samir Svedin och Tino Visco.
– Man får helt enkelt inte öppet vädra några egna åsikter om hur jobbet bör skötas på vår arbetsplats, utan man skall bara tiga och slicka de överordnade i arslet. Sen kan man snacka skit om dem bakom ryggen istället, då klarar man sig bra, konstaterar Samir Svedin.
Inledningsvis försökte arbetsgivaren göra sig av med Samir, Tino och ytterliggare en anställd genom att säga upp dem med den gängse och ofta påhittade motiveringen ”arbetsbrist”.
 Men i förhandlingar med facket, Livs avd 4 Stockholm, gavs inte arbetsgivaren den möjligheten när det gällde Samir och Tino. Deras långa anställningstid på företaget gjorde att de inte ens var i närheten av att stå ”på tur” för uppsägning.
I en påföljande förhandling kunde däremot facket inte motsätta sig att arbetsgivaren, enligt gällande regler i avtalet, omplacerade de två till en lägre betald arbets-uppgift: till paketerare.
– Målet är givetvis att vi nu skall  känna oss så kränkta i vår yrkesroll att vi säger upp oss själva, säger Tino.
Och kränkta känner de sig verkligen. Ända in i hjärterötterna.
– Det är klart att jag mår dåligt nu. Jävligt dåligt!  Jag har familj, jag har en dotter som bara är ett halvt år fyllda, jag har en hyra att betala… Det är inte bara att sluta, jag och de mina måste ju överleva ekonomiskt också, även om det nu måste ske på en lön som är betydligt lägre än den jag hade förut, säger Samir.
Samtidigt vill jag ju inte sluta, menar Tino.
– Jag vill inte bli besegrad av en motståndaren som använder sig av så här ojusta metoder.
Men det är en ”tuff” utnötningskamp det befinner sig i.
– Det jobbigaste är ju att Tino och jag blir helt ensamma, ut mobbade och utfrysta, i den här situationen, säger Samir.
– Gamla arbetskompisar, som jag trodde att dom var, blir nu arbetsgivarens rövslickare, av rädsla för att själv hamna i onåd, fortsätter han.
Den psykiska massage de två nu blir utsatta för på sin arbetsplats måste betecknas som osedvanligt grym.
– Vi blir helt sidsteppade på jobbet, vi blir inte informerade om det som alla andra får reda på, det småhackas hela tiden på det arbete vi utför, man håller sig på behörigt avstånd från oss, vi tillåts inte göra det alla andra får göra här på jobbet. Till exempel får vi inte komma lite senare till jobbet någon enstaka morgon medan andra får det och så vidare, berättar Samir.
Tino räknar upp en mängd exempel på hur han har blivit mobbad på jobbet både av arbetsgivarens ”förlängda armar” och av ”skiträdda arbetskamrater”.
– Det handlar om allt ifrån direkta verbala skrämselhot, via öppet skit-snack till uppenbara försök att skada mig även fysiskt, sammanfattar Tino Visco hela situationen.
– Vad gör facket i ett sådant läge? funderar Samir. Vi är medlemmar, men vi har ingen egen fackklubb här, men på avdelningsnivå är man ju medveten om vår situation. Man har ju själva varit med och förhandlat med vår arbetsgivare och godkänt att vi två inte skall få behålla våra styckarjobb. De jobb vi kan och det vi är bra på
Men facket har väl ändå inte accepterat att vi även skall bli utmobbade från vår arbets-plats på det sätt som nu sker. Det borde vara självklart att man ingriper när läget är som det är här just nu, menar Samir.
–  Det här handlar ju i högsta grad om en usel arbetsmiljö där två enskilda anställda just nu håller på att brytas sönder och samman. Det borde vara en prioriterad fråga för till exempel de regionala skyddsombuden att ta tag i det här. Eller hur?