Den som tror att ledningen består av manhaftiga cigarrökande kvinnor har totalt fel. Inte heller handlar det om ett gäng ultrafeminister. Nej, de är många engagerade fackföreningsrepresentanter.

[Ur nummer: 03/2002] Ett fackförbund för enbart kvinnor är i sig en provokation. Kvindeligt Arbejderforbund i Danmark, KAD, är tämligen okänt. Kommentarerna låter inte vänta på sig när jag berättar om dess existens. Både män och kvinnor blir upprörda.
 På förbundets senaste kongress var frågan om männens möjligheter att bli medlemmar uppe för prövning. Det brukar vara uppe för diskussion. Hittills har kongressen dock sagt nej till en sådan förändring. Frierier från andra förbund har också avvisats.
Jane Korczak, vice förbundsordförande för KAD, ser klara fördelar med ett förbund bara för kvinnor:
– Vi är ett av få förbund med jämställdhet på dagordningen. Och vi ser sambandet mellan arbete och familjeliv. Vi ser hela kvinnan.
  Det kvinnliga fackförbundet ställde t ex krav om full lön vid barnledighet på industrins område redan 1949. Först 1995 blev detta verklighet. Hon konstaterar att det har att göra med vad männen tycker är viktigt.
Det är mulet och snö blandat med regn när jag besöker förbundshuset på Applebys Plads 5 i Köpenhamn. Vinden viner. Det är inte bara vädret som är dåligt utan också det politiska klimatet. Sedan tre månader tillbaka har danskarna en främlingsfientlig konservativ regering. Det är tufft för hela fackföreningsrörelsen inte minst för dem som kämpar för ökad jämställdhet.
Men kvinnorna i ledningen för Kvindeligt Arbejderforbund är inte de som ger sig i första taget. De imponerar alla djupt på mig med sitt engagemang.
* Vilken är den viktigaste jämställdhetsfrågan?
– Att få folk idag att överhuvudtaget se de här frågorna. Det har skett en nedgång när det gäller jämställdhet. Jag tror att det är en global trend, säger Jane Korczak.
Det gäller inte Sverige som hon betraktar som ett föregångsland på detta område.
– Om jag tar flyget som exempel så befinner sig Sverige i business-class medan Danmark ännu inte kommit upp för trappan.
En bland många saker som inspirerat KAD är den föräldraledighet som är knuten till pappan. Förbundet driver denna fråga men har hittills inte fått något större gehör.
Jane Korczaks rum går i knallrosa och blått. En soffa av var färg. Även persiennerna matchar. På anslagstavlan sitter stora fotografier av hennes tre barn. Det känns befriande och lite ovant. Det gör hela förbundshuset. En stor ljusgård i mitten, gott om fönster, luftigt, mycket blommor, tavlor och textilier och så genomgående glada ganska starka pastellfärger.
Bland förbundets anställda finns en och annan man. Men bland de förtroendevalda finns av naturliga skäl bara kvinnor.
* Finns det nackdelar med ett förbund för enbart kvinnor?
– Det kan bli lite ensidigt. För att använda uttrycket ”att vara sig själv nog”.
* Tror du att Danmark kommit längre på jämställdhetens område genom ert arbete?
– Om vi inte funnits tror jag vi hade haft större svårigheter att få upp kvinnofrågorna på dagordningen. Jag tror det gått trögare.
Hon tycker dock att de borde kommit längre. Varför de inte gjort det kan hon inte riktigt förklara. Ett problem är att det finns för få fackligt och politiskt aktiva kvinnor.
Hon säger utan omsvep att hon är för könskvotering. Hon tycker inte att det är ett hållbart argument att kvinnor i första hand ska få jobbet på sina kvalifikationer.
– Kvalifikationer eller ej har inte hindrat männen från att ta poster, varför ska det hindra kvinnorna?
Att det kvinnliga förbundet en gång bildades beror på att arbeterskorna inte tilläts vara med i facket. Männen ville helt enkelt inte ha dem med för de var rädda att det skulle dra ner lönerna.
En dag 1885 fick några tvätterskor och städerskor nog av dålig lön och dåliga arbetsvillkor. Den lilla föreningen bestod från början av endast fem medlemmar och kassan var tom. Så fick man med sig kvinnorna vid Tuborgs bryggeri. Krav ställdes på högre lön och övertidsersättning. Arbetsgivaren gav motvilligt med sig och föreningen hade gjort sin första överenskommelse.
Sedan har det fortsatt med kamp för lika lön, barntillsyn, utbildning och politiskt inflytande. Idag är kvinnornas fackförbund med drygt 80 000 medlemmar det femte största LO-förbundet. Och det fyllde faktiskt 100 år förra året. Jubileumsfirandet kulminerade med stor fest i Arbetarmuseet på den internationella kvinnodagen 8 mars.
Det är de lågutbildade kvinnorna som förbundet organiserar inom livsmedels-, metall- och kemisk industri samt i servicesektorn.
Förbundssekreterare Nina Buntzen ansvarar för livsmedelsindustrin där cirka 10 000-15 000 medlemmar arbetar. De jobbar främst inom mejeri-, kycklingslakteri-, fisk-, dryckes- och konservbranscherna.
* Vilken är den viktigaste frågan för dig?
– Arbetsmiljön och de många arbetsskadorna tillhör det vi prioriterar. Det gör också de låga lönerna.
Hon är inne i en period av mycket resande och är precis hemkommen från Kuba. Om en liten stund ska hon ta flyget till Helsingfors för att delta i Nordiska Unionens möte.
Hon understryker att det nordiska samarbetet går fint. Men hon skulle gärna se fler kvinnor i dessa sammanhang.
– Men det är de egna förbunden som bestämmer, KAD kan inte göra något åt detta. Men visst skulle det vara bättre om vi var fler kvinnor.
Framåt vårkanten är det dags för Livsmedelsarbetarnas international, IUL:s, kongress i Genève. Även där är det männen som dominerar vilket hon beklagar.
–  Det är svårt att få gehör för kvinnornas krav inom IUL. Vi har inte så stor genomslagskraft som jag ser det. Som jag känner det tittar männen upp i taket när jämställdhetsfrågor kommer på tal.
Nina Buntzen har ansvarat för medlemmarna inom livsmedelsindustrin sedan 1981. Hon tycker att utvecklingen trots allt gått framåt. Att de långsamt men säkert fått igenom flera av sina krav.
– Vi får kämpa på två fronter. Å ena sidan för bättre löner och arbetsförhållanden. Å andra sidan att föra fram de speciella kvinnokraven. Dessa har man i ryggraden, säger hon.
Ulla Sörensen är också förbundssekreterare och ansvarig för miljö- och socialpolitik.
– Det är kvinnor som är nederst i jobbhierarkin och har de mest monotona jobben. De har också flest sjukskrivningsdagar.
I Danmark är det mycket svårt att få ersättning för arbetsskada. Det finns visserligen en lag men den bygger på att arbetsskador ska vara vetenskapligt bevisade och det har varit svårt att få till stånd sådana undersökningar.
Just nu tittar Ulla Sörensen på sambandet mellan nattarbete och bröstcancer. Det finns amerikansk forskning som pekar på att natt-arbete innebär en förhöjd risk. Den som får sova på natten utvecklar ett ämne som skyddar mot bröstcancer. Hon försöker också få fram om män på samma sätt riskerar att utveckla prostatacancer om de arbetar natt.
– Om män också är drabbade underlättar det för oss att få till ett avtal med arbetsgivarna om en förändring. Vi är väl medvetna om att vissa måste jobba natt. Men arbetet kan delas upp på olika sätt för att minska risken för cancer. Det här är en stor sak.
Även hon ser klara fördelar med ett förbund som bara organiserar kvinnor.
– De andra tittar inte så mycket på kvinnornas arbetsmiljö. Jag tror till exempel inte att ett annat förbund skulle ta tag i sambandet mellan bröstcancer och nattarbete. Överhuvudtaget tror jag att riskerna med ensidigt arbete skulle bli nedprioriterade.
Hon berättar att förbundet är mycket respekterat på arbetsskadeområdet. Och har i flera fall varit en föregångare. Som det ärende som förbundet just nu driver i Europadomstolen för mänskliga rättigheter. Det handlar om en livsmedelsarbeterska, som jobbat inom fiskeindustrin, som fått vänta 17 år på ersättning för en arbetsskada.