Färgstark profil berättar om livet
som bryggeriarbetare

Ragnar Berg har berättat om sitt arbetsliv för Lennart Göransson i projektet ”Stockholms bryggeriarbetares kulturarv”.
Livs äldre medlemmar minns säkert honom som en färgstark profil. I kongressprotokollen kan vi finna honom 1976 då jämställdhetsdebatten var het.
– Varför ska utkörarklubben tvingas välja jämställdhetsombud? Där finns ju inga kvinnor, sa Ragnar då.

[Ur nummer: 02/2006] På 1920-talet när Gamla stan i Stockholm var befolkad av människor i den nedre delen av samhällspyramiden så växte en företagsam ung man upp där. Han kallas Ragge av de som känner honom.
Numera bor han på Kungsholmen i ett av de idag så omskrivna hus som byggdes på initiativ av Anna Johansson Visborg.
Som bryggeriarbetare fick han med tiden bli hyresgäst i stiftelsehuset. Följande är ett utdrag ur hans berättelse:
– Min far dog i en olycka innan jag föddes 1915, börjar Ragge. Mina två bröder och jag fick som unga hanka oss fram på alla möjliga vis för att bidra till försörjningen. Vi och mamma hade ingen fast bostad utan fick flytta runt nästan varje år mellan olika fastigheter i Gamla stan. Hon hade tur och fick jobb på Vin- och Spritcentralens lager. Grönstedts hette det då. Där hade man rätt till gratis flytthjälp med lastbil och chaufför. Hon måste lämna bort oss bröder till släktingar och bekanta under en tid. Jag kom till moster och morbror.
Bröderna som fått jobb hjälpte in honom på Apotekarnes Vattenfabrik vid Nybrogatan. Innan fick Ragge lita till sin uppfinningsrikedom.
– Jag sålde tidningar och allt möjligt. Eftersom vi flyttat runt så mycket så kände jag många i Gamla stan. Då var det fattigkvarter. Idag bor det annat folk där, konstaterar han.
– Vi var ett gäng i Gamla stan som höll ihop. Vi sålde munkar, vippor, ballonger, frukt, allting. Det var en strävsam tid. Då kunde man gå ut en natt och plocka mask i en park för att sälja. Det skulle jag inte göra nu utan att vara rädd. Då var folk snälla. Polisen blundade för oss småpojkar när vi gick och sålde fast vi var minderåriga. De var hyggliga och de visste vilka vi var.
– Jag fick jobb inne i vattenfabriken redan vid 16 års ålder Men de upptäckte att jag var minderårig så jag åkte ut. Läskedryckerna var en högtidsvara som var säsongsberoende. På vintern fanns inte jobb. ”Vi ringer när vi behöver dig”, sa de. Ragge sökte sedan tjänst som ”matsäck” hos utkörarna.

Utkörarna anställde själva
– De anställde själva på den tiden. Man fick hoppa mellan olika utkörare och springa i trappor och bära. Det fanns inte en pirra en gång. Och det var krig om jobben. För att få komma in i företaget och bli anställd där så måste man rekommenderas av en utkörare. Bröder skaffade jobb åt sina bröder, så det var en massa bröder där.
– I mitten av 1930-talet hade jag 8 kronor om dagen och så fick vi gröt. Ibland fanns jobb till 10 eller 11 på kvällen.
– Mitt i det där så blev det som en revolution. Stockholms Bryggerier AB köpte alla vattenfabriker som fanns. Och S:t Eriks Bryggeri, ”Myncken”, Hamburger, Piehls och Carnegie Porter fick också samma ägare. De stängdes så småningom liksom vattenfabrikerna Nordstjernan, Zephyr och Fenix. De äldsta anställda gick före till de jobb som fanns så Ragge fick stå kvar i kön.
– Jag åkte med en utkörare som även var ordförande i utkörarklubben. Ölutkörarna hade en förening, vattenfabrikerna hade en, kvinnorna hade en, liksom de manliga arbetarna och vattenutkörarna. Olika avtal hade de.
– Då hade jag inte körkort men det var inte så noga. Man körde ändå. Jag körde mellan affärerna och utköraren lossade. Ibland var han inte nykter så jag fick köra en hel del. Och när jag skulle få komma in som anställd så ville han inte mista mig.

Gick med i facket
En dag när Ragges utkörare var borta, passade han på att gå med i innearbetarnas fackförening. Han krävde sedan att få en lön efter deras avtal. Och utköraren ”for i luften”.
– Det blev en dispyt, säger Ragge. Jag gick upp till direktören och klagade. Den första anställning som gjordes sedan, den fick jag.
En utkörare fick börja med ”hushållskörning”. Ragge körde först ut 25-korgar på Strandvägen och på Östermalm i ”fina” kvarter. Han fick plocka in i hyllorna i köken och gå ner i källarna efter tomglas. Vid hissen, där portvakten fanns, där stod på en skylt: ”Bud och hundar äga ej tillträde. Hänvisning till köksingången”. Där fanns en spiraltrappa och hissen fick man inte använda.
– Man var jämförd med en hund och inte värd någonting alls, utbrister Ragge. Men i Gamla stan bodde det annat folk.
– Min kamrat Gabrielsson och jag gjorde revolution i utkörarklubben Vi ville få bort de gamla stötarna. De hade ordnat så de körde de bästa distrikten. Vi fick ihop till en ny styrelse. Ordföranden var bra på att snacka. Det var inte jag då, hävdar Ragge. Men jag var bra på att räkna så jag blev kassör. Senare blev jag ordförande.

”Företaget trilskades med oss”
– Starkaste minnet är från en förhandling i Brommabryggeriet, där jag var anställd från 1970-talet. Jag blev så fruktansvärt förbannad för att de trilskades med oss, säger Ragge. Vi gick tillbaka till vår expedition. Men då ringde direktören och frågade om jag inte kunde komma upp igen.
– Blev du så förbannad Ragge? sa han. Och vi fick som vi ville.
Jag trivdes så bra med jobbet men det värsta är att man blev utsliten av det, säger han. Som så många andra utkörare pensionerades Ragge i förtid på grund av sina krämpor.
Stockholms Bryggeriers alla anläggningar lades ned av Pripps som hade byggt nytt i Bromma. Den anläggningen lades ned av Carlsberg 2004. Lilla Nils Oscars och så Spendrups i Vårby finns kvar. Men de har en annan historia.