Forskare slår larm: Det skulle
vara enkelt att införa gränsvärden
för att stoppa belastningsskadorna!

Fler än var tredje kvinna inom livsmedelsindustrin – 35 procent – drabbas i sitt yrkesliv av muskulära sjukdomar. De får svåra kroniska smärtor i musklerna, främst i nacken och skuldrorna, och många blir handikappade av smärtan.

[Ur nummer: 05/2006] Orsaken är att de har ett så monotont och repetitivt arbete. De gör samma ensidiga rörelser med handlederna dagarna i ända. Och ändå skulle det lätt kunna undvikas med ett gränsvärde för hur mycket belastning man får utsätta människor för.
Det visar undersökningar som publicerats av Yrkesmedicinska kliniken i Lund. Anledningen till att kvinnliga arbetare vid fiskberedning och kycklingfilettering tagits med i undersökningen är att forskarna och läkarna på Yrkesmedicinska kliniken speciellt har intresserat sig för ensidigt, repetitivt arbete – och livsmedelsarbetarnas jobb är några av de mest monotona arbeten som finns på arbetsmarknaden. Skadorna kostar enorma pengar och orsakar ett oerhört mänskligt lidande.

Objektiva mått finns
– Det går att mäta och vi borde få gränsvärden. Det hade varit bra med objektiva mått, exempelvis handledernas rörelser, eftersom det är vad handen gör som bestämmer exponeringen även för arm, nacke och skuldror. Det är väldigt enkelt att mäta. Det kan både företagshälsovården och arbetsmiljöinspektörer göra. Sådana mätningar gör vi redan idag, berättar Catarina Nordander, läkare och specialist i belastningsergonomi på Yrkesmedicinska kliniken i Lund.
I Arbetsmiljöverkets broschyr om belastningsergonomi, som baseras på föreskriften, beskrivs en modell för hur man ska bedöma riskerna för belastningsskador genom ett system med färgzoner där rött står för ”olämpligt”, gult för ”värdera närmare” och grönt för ”acceptabelt”.
Men det finns inga gränsvärden med vars hjälp riskerna kan mätas på ett objektivt sätt och så länge man inte kan ange hur mycket belastning man får utsätta människor för, riskerar föreskriften att bli ett slag i luften.
Catarina Nordander menar att det går att sätta ett gränsvärde på högsta genomsnittliga hastighet för handleden. Yrkesmedicinen i Lund mäter hur handleden befinner sig i förhållande till rak handled 20 gånger i sekunden. Dessutom mäts belastning i form av muskelaktivitet och arbetsställningar.

Siffror ger objektivt värde
– USA:s gränsvärdeskommission vill begränsa handens rörelser och bristen på pauser i förhållande till använd handkraft – män är generellt starkare än kvinnor och tycks kunna jobba mer utan att skadas. Det är ett vettigt förslag som man skulle kunna sätta siffror på för att få fram ett objektivt gränsvärde. Bäst vore naturligtvis ett sådant kombinerat gränsvärde där man tar hänsyn till kraft och rörelse i handen, säger Catarina Nordander.
Det finns många arbeten där handledsrörelsehastigheten är mycket hög och då kan man inte samtidigt arbeta tungt. Men det som händer vid så kallade ”ergonomiska förbättringar” inom livsmedelsindustrin – då behovet av kraft minskar – är tempot istället drivs upp.
– Man kunde börja med att åtminstone reglera de allra värsta arbetena, menar Catarina Nordander. Det är nämligen just de högrepetitiva arbetena med korta cykeltider och snabba handrörelser man skulle komma åt med ett gränsvärde för handledsrörelsehastighet.
* Hur många rörelser ska då tillåtas?
– Det är inte vår sak att ta ett sådant beslut, men vi kan genom våra mätningar visa att grupper med höga handledsrörelsehastigheter har betydligt fler besvär än de med lugnare arbete, konstaterar Catarina Nordander.
Åtminstone dubbelt så många kvinnor som män drabbas av dessa sjukdomar eftersom kvinnor tvingas till slitsamma, ensidiga arbeten utan att de generellt sett har samma styrka som männen. Med mindre styrka tvingas de att ta i mer och jobba snabbare, exempelvis vid fiskberedning och kycklingfilettering.
Sjuknärvaron – alltså att man jobbar trots att man är sjuk – är mycket hög bland dessa kvinnor. Det hjälper nämligen inte mer än för stunden att vara sjukskriven. När de kommer tillbaka till jobbet så dyker symptomen upp direkt och det handlar om en gradvis utveckling: Först har de kanske ont på eftermiddagen men det går över till kvällen. Efter ett tag har man ont ända till nästa dag, men blir bra över helgen. Efter det blir man bra över semestern, men till slut har man kroniska smärtor.
Det hjälper inte längre att ta värktabletter, att vara sjukskriven eller ens att gå till doktorn. Kortisonsprutor hjälper tillfälligt, men orsaken till sjukdomen och värken är jobbet.

Samhället får betala
– Det är ett väldigt tråkigt slut på ett arbetsliv att gå med kronisk värk som kanske aldrig går över. Jag har sett många patienter som slutat på jobbet för tio år sedan, men som fortfarande har värk. Samhället får ta kostnaden i form av sjukskrivning och förtidspension, men på vägen dit är det företagen som tjänar pengar, säger Catarina Nordander.
En viktig orsak till livsmedelsarbetarnas besvär är att musklerna inte får slappna av, de får inte tillräckligt blodflöde och de kemiska processerna i kroppen hinner inte återhämta sig, trots att återhämtning är en mycket viktig faktor för om man ska få ont av sitt arbete eller ej. Människan är byggd för att växla mellan aktivitet och vila – inte för att ständigt vara igång.

Svårt att förebygga
– Om de utsatta kvinnorna inte hade haft sitt arbete så hade de inte heller drabbats av skadorna och lidandet. Man måste få en växling av arbetsuppgifterna under dagen och aldrig stå vid ett löpande band mer än halva dagen, utan göra något annat den andra halvan. Det är inte rimligt att man sliter ut folk så de inte längre klarar att vispa en sockerkaka eller bädda sängen därhemma. Men ofta har företagen slimmats så att det inte är lätt att veta vad man ska byta till.
– Jag tycker emellertid att det är märkligt att arbetsgivarna inte kan ordna så att personalen får rotation och omväxling i arbetet. Allting annat kan arbetsgivarna bestämma – utom just detta, slutar Catarina Nordander.