”Den polygama rödvinsvänsterns barn blev militanta veganer som varken söp eller hade sex.”

[Ur nummer: 12/2011] Barn är skumma grejer. Även som vuxna. Det är bra om man vet det innan man skaffar dem. Så inte chocken blir för stor sen. Man får till exempel sitt första flickebarn. Tycker att det där var ju det mesta fantastiska som har hänt i ens liv, det tycker de flesta, oberoende av kolik och annat. Direkt vid förlossningen utvecklar föräldrar en särskild förmåga att se den totala skönheten hos just den kladdiga individ som lagts framför dem. Känner en man som stolt berättade att hans nyfödde son såg ut som ett stolpiller. ”Och han är lik mig!”

Sakta vänjer man sig vid hur det fungerar, det där man blivit förälder till. Fattar ungefär hur man gör för att det ska bli någorlunda nöjt, åtminstone stundtals. Om det växer och frodas och gör ungefär som det står i böckerna så blir man så småningom rätt självgod. Utnämner sig själv till expert, avkomman till ett mönster. Blir odräglig för omgivningen.

Sen kommer chocken. När det kommer en till. Som inte är likadan! ”Vilken stor näsa hon har!” Var min första kommentar om vår tvåa. Inte för att jag hade något emot stora näsor, då hade jag aldrig valt hennes far att bli hennes far. Utan för att jag trodde barn jag fick såg ut som den första. Sen gjorde hon ingenting på samma sätt som sin storasyster. Spottade ut havregrynsgröten, sa helt andra ord på ett helt annat sätt och var vänsterhänt.

Klart skumt. Det kom en till sen. Då var vi lite luttrade och tänkte att han blir väl som han blir. Det verkar så. Två meter och snäll mot sin mormor så länge hon levde. Bara en sån sak.

Någonstans där på vägen sa vi oss, att när grundförutsättningarna är så olika så biter nog inte uppfostran. Vi hånflinade lite åt vänner som skröt över hur deras telningar redan i spädisgruppen på dagis höll föreläsningar om hur man anlägger maskkomposter. Nä, tuta i skulle vi inte göra, däremot vara goda förebilder. Så tog de nog efter, var och en på sitt sätt. Bra sätt, naturligtvis, det var ju ändå våra barn med våra gener det handlade om.
Ha ha! Rena struntet! Ta bara det där med bilen. Här är den körkortslösa kåsören som skrev pekpinniga krönikor om bilen som miljömarodör redan på 1980-talet. Och där i sin himmel sitter deras far som i sin krafts dagar kunde ses bära plakat med texten ”AVSKAFFA PRIVATBILISMEN!”.
Kunde han kika ned, skulle han se den mest hängivna unga svenskättade bilägare som farit omkring på västra Irlands småvägar och till sin fasa upptäcka att det var hans förstfödda! Som en rem i hårnålskurvorna.
Hon som under uppväxten spydde som en gris så fort hon kom in i en bil för att hon inte var van, vi använde ju nästan aldrig den i kooperativet. Hon äger redan sin andra och drömmer om en cabriolet!
Vi borde ha fattat. Att barn gör precis tvärtom. Vår generation blev grönsakstuggande revolutionärer som kallade våra föräldrar för småborgarsvin. Den polygama rödvinsvänsterns barn blev militanta veganer som varken söp eller hade sex. Eller dunderkapitalister som tuggade stora blodiga köttstycken. Det är bara att räkna ut vad det är man gör eller inte gör, uppskattar eller inte uppskattar. Så finns det en överhängande risk att barnen gör precis tvärtom.

Men man vet inte. Det gör det hela ännu skummare. Därför är det ingen idé att varna för mycket. Det är bara att fortsätta skaffa dem och hoppas på det bästa! De är i alla fall snälla mot katter, alla mina tre.