När Fotografiska muséet nyligen hade en utställning med Henri Cartier-Bresson sade Andrea Holzherr från det fotografiska kooperativet Magnum Photos att den typen av gatufotografi troligtvis kommer att bli mer ovanligt i framtiden. Integritets- och förbudslagar kan sätta käppar i hjulet. Jag hoppas att hon har fel. Gatufotografi är ett utmärkt sätt att få syn på livets magiska ögonblick. Cartier-Bresson kunde hitta en miljö han gillade, och sedan vänta i timmar på det rätta ögonblicket. Hängivenheten betalade sig. Nu visar Fotografiska glädjande nog ännu en mästerfotograf med just vardagshändelsen som sitt signum: Elliot Erwitt. Även han har en förmåga att fånga de flyktiga ögonblicken. I Erwitts tappning är humorn ett av de mest utmärkan-de dragen, särskilt i de många hundfotona. Djuren får nära nog mänskliga drag när de porträtteras. Känt är fotot av en liten chihuahua med stickad mössa som står bredvid två gigantiska par ben och ser olycklig ut. (Just det fotot var dock arrangerat). Personligen fastnar jag mest för det absurda stråket i fotona. Erwitt själv menar att hans bilder ofta är tragiska: Som fotografens egen favoritbild där en liten pojke håller en pistol mot huvudet samtidigt som han ler lyckligt mot kameran.
De klassiska gatufotograferna sätter tillvarons oberäknelighet på pränt.