Det är inte många som jobbat femtio år på samma arbetsplats. Men det har Knut Nilsson gjort. Och inte nog med det, trots att han fyllt 65 år så fortsätter han att arbeta.

[Ur nummer: 03/2004] * Du måste med andra ord trivas ganska bra?
– Jo, det stämmer att jag trivs bra annars hade jag inte blivit kvar här så länge och inte hade jag fortsatt arbeta efter pension, tillstår han.

Det syns att han är till åren kommen. Ansiktet är fårat och håret grånat. Han heter Knut men kallas för Kalle.
– Min första arbetsgivare kallade alla springpojkar för antingen Oskar eller Kalle. Och eftersom han innan fått heta Oskar så fick jag heta Kalle. Det namnet har hängt med sedan dess.
Det var 1954 som han fick jobb på Conditori Lorry i Ystad. Han är nu inne på sin fjärde arbetsgivare. När han började för femtio år sedan var det tre anställda konditorer. Idag är han den ende.
– Det är en tuff bransch. Det är svårt att få ett litet konditori som detta att gå runt. Det måste drivas mer storskaligt för att löna sig.

  Men det är just det småskaliga som gjort att han trivts så bra. Arbetsuppgifterna är mycket skiftande. En förklaring till varför kroppen inte har tagit mer stryk efter så många års arbete. För två år sedan så opererades han dock för utsliten höftled och var sjukskriven i tre månader.
– Att stå på hårda golv det sliter på kroppen och en del tunga lyft har det också varit under årens lopp, förklarar han.
Förutom denna sjukskrivning och värnplikten så har han jobbat i stort sett i ett sträck sedan han var 15 år.

* Vet de som handlar i butiken att du jobbat som konditor här i 50 år?
– Nej, jag tror inte det. Jag står inte ute i affären så de ser mig inte.
Det verkar inte bekomma honom.
* Vilken är den största förändringen sedan du började?
– Det var mer hantverk förr, numera är mycket halvfabrikat. Visst underlättar det, samtidigt var det mer känsla att veta vad allt innehöll och göra det från grunden.

Lite som förändrats
Annars är det nästan som om tiden stått stilla, konstaterar Knut Nilsson. Det mesta av konditoriets inredning är densamma: möbler, det rödvita kakelgolvet och kylen. Nya frysar har dock köpts in.
– Vi sålde betydligt fler bakelser och tårtor förr men annars verkar folk ha ungefär samma smak då som nu, säger han.
* Hur kom det sig att du hamnade här?
– Jag hade en kusin som var gift med en som arbetade här. Jag hade precis slutat skolan. De behövde en springpojke och lärling.
– Lärling var jag sedan i fem år. Det krävs för att bli konditor. Men man blir aldrig fullärd. Man lär sig hela tiden något nytt.

Vi sitter i det lilla personalutrymmet mellan bageriet och serveringen. Det är tisdag morgon och några minuter över nio. Knut Nilsson har varit i gång sedan klockan fyra.
– Vi har som mest att göra mellan fem och halv åtta. Nu är det mesta klart. Vi levererar till lasarettets kafeteria, till två livsmedelsbutiker och bröd till en butik som säljer bredda smörgåsar.
Han konstaterar att leveranserna till butikerna runt i kring gör mycket. Det är svårt att leva på det som säljs över disk.
– Vi hade mer kunder förr när de inte var så bilburna. Själva centrum ligger bara några minuters promenad härifrån men det är tyvärr ont om parkeringsmöjligheter.

Och det är inte många kunder som kommer förbi denna morgon. Det mesta av snön som föll i förra veckan är borta och det ligger en tät dimma över stan. Ett tungt regn dränker dem som vågar sig ut. De som trotsar vädret kommer hit för att köpa semlor.
Conditori Lorry har en fastlagsbulle, som det kallas här, som är vida känd. År 2001 utförde tidningen Ystads Allehanda ett semletest och då vann Lorrys semlor. Den dagen köade folk utanför butiken. Det glömmer inte Knut i första taget.
– Vi har ett eget recept med pärlsocker och mandel på toppen istället för florsocker.

Det märks att han är stolt över sina yrkeskunskaper. Han är konditor understryker han, inte bagare.
– Det är lite av ett skällsord bland oss konditorer, förklarar han med viss skärpa i rösten.
Annars är han en ganska försynt och lite tystlåten man. När han jobbar är han noggrann och ordentlig.
* Hur kommer det sig att du inte själv gått in som ägare?
– Jag har blivit tillfrågad av alla mina arbetsgivare om att ta över. Men jag har aldrig känt för det. Jag har bestämt mig för att det är skönt att kunna gå hem och känna sig fri. Jag har aldrig varit intresserad av att ta över. Jag har dock gjort samma sak som mina arbetsgivare. Vi har arbetat sida vid sida. Men jag har aldrig varit intresserad av det ekonomiska som bokföring och sånt.

Visar stolt sliten bok
Han har heller aldrig varit engagerad fackligt. Anledningen till att han gick med i Livs var att han blev värvad.
– På den tiden kunde du inte arbeta utan att vara med i facket, förklarar han.
Han låter mig förstå att de som kom för att värva honom pekade med hela handen, att det inte fanns något val.
Han visar stolt fram sin slitna medlemsbok. Ett litet rött häfte vars rygg är tejpad. Häftet är daterat augusti 1956. Det var då han gick med i Livs. En gång i veckan fram till 1965 gick han till lokalkontoret i Ystad för att betala fackavgiften på 65 öre. I början var det ett litet frimärke men efter ett tag blev det en stämpel.
– Det fungerade bra att betala avgiften kontant. Det var också ett sätt att träffa andra i branschen.

Knut Nilsson har alltid bott i Ystad och kunnat cykla till jobbet. Han har två vuxna barn och tre barnbarn. Han har också en särbo som bor lite längre bort. Hon har gått i pension och väntar på att han också ska göra det.
– Vi ses mest på helgerna, berättar han. Men kanske flyttar vi ihop när jag blir pensionär. Vi får se.
Han hade tänkt sluta arbeta när han fyllde 65 nu i januari. Så frågade hans nuvarande arbetsgivare om Knut kunde fortsätta tills arbetsgivaren var klar med sina studier. Han är utbildad konditor men håller på att vidareutbilda sig till livsmedelsingenjör.
– Så nu har jag lovat att vara kvar tills juni. Det kommer att kännas konstigt att sluta men skönt också.
* Vad har du för planer för framtiden?
– Jag vill ut och resa men jag vet inte riktigt vart.

Hans stora fritidsintresse genom åren är annars fotboll. Som ung spelade han själv som centerhalv i en liten klubb utanför Ystad, Öja FF. Som bäst spelade han i division 4. I dag hjälper han till med att samla in pengar till klubben. Han håller i en loppmarknad. Tre gånger i veckan jobbar han där. Fem till sex stycken från hans gamla lag är med.
– Ett järngäng, säger han och skrattar gott.
Ju längre fram på dagen desto tröttare blir Knut. Han jobbar i stort sett oavbrutet efter kaffepausen. Han plockar fram och plockar bort. Det är ganska mycket diskande mellan varven. De har ingen diskmaskin, allt diskas för hand.
– När jag började här som springpojke så fick jag diska. Sedan diskade andra springpojkar åt mig. Men sedan försvann de och jag får diska själv, någon diskmaskin har inte varit lönt att installera.