Endast fem procent av livsmedlen tar vägen ut på världsmarknaden. Det mesta som produceras konsumeras också lokalt. Egentligen är det inte så mycket handel.

[Ur nummer: 05/2003] Så är det också med mjölken. Det är de rika länderna som står för exporten. Det är där överskottet finns. Det framgår av jordbruksverkets statistik. Se tabellerna.
Världsmarknaden som det talas så mycket om och som det förhandlas om i världshandelsorganisationen, WTO, består till en inte oväsentlig del av EU-ländernas överskott och den foderråvara, sojaprotein, som EU-länderna måste importera, för att producera detta överskott.
Många fattiga länder har inget att exportera, de är liksom Dominikanska republiken inte ens självförsörjande. Deras problem är att den lokala marknaden förvrängs av subventionerad import.
En som uppmärksammat problemet är Peter Einarsson, ekologisk lantbrukare och jordbrukspolitisk expert. Hans lösning är att minska volymen, genom en omställning till mer ekologiskt lantbruk: mindre världshandel, mer lokal balans.
Export av överskott till underpris är en oacceptabel störning av andra länders hemmamarknader, de som drabbas är i huvudsak u-länder.
– EU bör driva en politik som skapar balans på de inhemska marknaderna. Problemet bör angripas vid källan. Inom mjölksektorn är det förhållandevis enkelt, eftersom kvotsystemet redan finns på plats och överskotten är förhållandevis små.
De ekologiska lantbrukarna föreslår att mjölkpriserna behålls på dagens nivå, mjölkkvoterna behålls och sänks gradvis med sammanlagt fem procent. Därefter avskaffas exportsubventionerna. Mjölkproducenterna kompenseras med direktstöd som läggs på arealen.
Direktstöd är acceptabelt, menar Einarsson, så länge de inte leder till överskott som exporteras.
Frikoppling av stöd från produktionen, som EU-kommissionen föreslår är han i princip positiv till, men det måste ha en miljömässigt bra utformning.