– Aldrig tror jag att min arbetsgivare, Göteborgs Kex, skulle gå med på att betala någon som inte gör ett arbete, som bara är där och fikar för att bli frisk, det tror jag inte, sa Tuija Ljunggren, huvudskyddsombud.

[Ur nummer: 03/2002] Hon och Betty Krook, lokalombudsman i Livs avdelning 1, lyssnade på debatten om sjukfrånvaron.
Tuija är skeptisk till möjligheten att få arbetsgivarna att tänka i nya banor. För att de ska göra det krävs sanktioner, menar hon.
Det måste finnas något straff, annars kommer det inte att hända något.
– Vi har många långtidssjukskrivna för att de har värk, men vår arbetsgivare gör inte mycket för att förändra arbetsplatsen.
Betty Krook håller med:
– Att visa att arbetsgivaren själv tjänar på att förändra arbetsplatsen räcker inte. Så är det redan idag. De tjänar på det, de har ekonomiska motiv, men de flesta gör ändå inget.

Rädd för teoretiska lösningar
Hon är rädd för att Jan Rydh kommer med för teoriska lösningar.
– Det är inte den värld jag möter. I min värld försöker arbetsgivaren bli av med den som är sjuk eller arbetsskadad. Han skulle säga upp folk om vi inte hade lagar som förhindrade det.
Betty är också skeptisk till Jan Rydhs påstående att det skulle vara så bara på de små arbetsplatserna.
– Jag vet inte om jag tror på det där med att man är synliggjord och känner sig behövd.

”Mycket rädsla för chefen”
Ofta är det nog så att man helt enkelt inte vågar sjukskriva sig på de små arbetsplatserna, fast man skulle behöva det. Det finns fortfarande mycket rädsla för chefen.
Betty och Tuija menar båda att det är de nya slimmade organisationerna och det allt hårdare arbetstempot som är de främsta orsakerna till att sjukfrånvaron skenat iväg.