Socialdemokrati inspirerar facket men rädslan för militärkupp växer

Vad innebär facklig solidaritet över gränserna? Ja, i Filippinerna är det påtagligt konkret. Först byggdes ett daghem med stöd från svenska Livs.
Nu har ett socialdemokratiskt parti bildats – med det svenska partiet som förebild – som kämpar för att demokratisera samhället och införa bättre villkor för arbetarna.

[Ur nummer: 03/2006] Livs har haft ett långvarigt engagemang i Filippinerna. Det går tillbaka till slutet av 1980-talet. Det var då som de dåvarande lokalombudsmännen Lars-Axel Karlsson och Pauli Kristiansson tog initiativ till det första fackliga biståndsprojektet: ett daghemsbygge på ön Mindanao som ligger i södra Filippinerna. Ett nog så viktigt vapen i den fackliga kampen då barnomsorg var, och fortfarande är, ett stort problem för kvinnor som vill förvärvsarbeta.
Daghemmet byggdes i samarbete med NFL, National Federation of Labor. När daghemmet stod klart reste de båda ombudsmännen ner med resväskorna fyllda med legobitar. I Mål & Medel kunde man 1990 läsa hur denna lite annorlunda fackliga solidaritet satte många myror i huvudet på den tulltjänsteman som stoppade ombudsmännen i tullen för att granska innehållet i deras väskor.
Samarbetet med NFL höll i sig i många år. Utöver daghemmet byggdes även en facklig skola och ett Folkets hus på ön Mindanao. Studiecirklar drogs igång både i Sverige och i Filippinerna. Många svenska livsmedelsarbetare från Livs avd 1, 3, 11 och 17 har under åren besökt Filippinerna och personer från bland annat NFL har rest till Sverige för att på plats lära sig mer om Sverige och svensk fackföreningsrörelse.

Närvarande i många år
Bläddrar man i gamla nummer av Mål & Medel så stöter man med jämna mellanrum på artiklar om Filippinerna. Landet har i högsta grad varit närvarande i förbundets fackliga solidaritetsarbete.
Men kunskapen om detta arbete ser annorlunda ut beroende på var i organisationen man befinner sig. Mycket kunskap har funnits lokalt ute i vissa av Livs avdelningar men inte lika mycket i den centrala ledningen av förbundet. Det ville nyvalde förbundsordförande Hans-Olof Nilsson råda bot på. Därför tog han initiativ till att förbundsstyrelsen i början av februari på ort och ställe skulle få möjlighet att träffa fackliga aktivister, inte bara i Filippinerna, utan även i andra delar av Asien.

Bland världens fattigaste
Filippinerna är ett mycket fattigt land. Mer än 30 procent av befolkningen lever under fattigdomsstrecket och det är många då landet har drygt 86 miljoner invånare. Trots att arbetskraften är billig så tvekar utländska företag att investera i landet på grund av bristen på elektricitet. Många, uppemot åtta miljoner filippinare, jobbar utomlands för att klara sin försörjning.
Den första organisationen vi besöker påminner om vårt svenska ABF och heter Learn, Labor Education and Research Network. De håller till i Quezon city, en del av Stor-Manilla. Att ta sig dit tar drygt en och en halv timme med buss. Fattigdomen utanför bussfönstret är påtaglig. Ett ständigt pågående trafikkaos gör att vi färdas mycket sakta. Slumområde efter slumområde där människor lever under ofattbara usla villkor etsar sig fast på näthinnan.
Husen blir lägre och gatorna smalnar när vi till slut når Learns kontor. Vi får huka oss för att komma genom porten till det slitna lilla hus där organisationen håller till. Här sker dock ett mycket viktigt arbete. Det förstår vi efter en genomgång av Reynaldo Rasing, chef för Learn, som berättar ingående om situationen i landet och den egna organisationens arbete.

Splittrad fackföreningsrörelse
Det är lite av en aha-upplevelse för oss svenska besökare att lyssna till hans föredrag. Det blir så uppenbart vad fackligt solidaritetsarbete över gränserna handlar om. Hans organisation jobbar med utbildning, forskning, ge ut skrifter samt nätverksarbete. Ett stort problem är att fackföreningsrörelsen i Filippinerna är så djupt splittrad. Att ena den och få förbunden att samarbeta är den stora utmaningen.
Det brukar berättas att om fem filippinare som befinner sig på möte i samma rum och två går till toaletten, så har det bildats två fraktioner när de kommer tillbaka.
När det gäller livsmedelsföretag så är det framför allt arbetarna på Coca Cola och Nestlé som Learn koncentrerat sig på att försöka organisera och medvetandegöra.
Learn, som bildades av fackliga ledare, har funnits i snart 20 år. Innan fanns få utbildningsinstitutioner för arbetare. Tyvärr är organisationsgraden fortfarande låg. Av 35,5 miljoner som arbetar är endast 1,6 miljoner organiserade. Detta har flera förklaringar. Enligt lag får endast fast anställda vara med i facket. Arbetsgivarna är genomgående anti-fackliga. De fackliga organisationerna är svaga och splittrade. Dessutom är korruptionen utbredd.
Det finns en strategi att komma till rätta med dessa problem. Kontakterna med Sverige och fackligt aktiva livsmedelsarbetare har satt djupa spår. Learn arbetar med den svenska modellen som sin ledstjärna, och har framför allt tagit till sig hur socialdemokraterna, LO, kooperationen och ABF samverkar.
– Det mesta vi gör har vi hämtat från Sverige, säger Reynaldo Rasing. Ni har en modell som vi följer. Hade vi inte haft er som förebild hade vi inte haft något hopp om framtiden. Nu ser vi Sverige som en förebild och hoppas att vi ska nå er nivå så småningom.

Många bakom bistånd
Det är inte bara den svenska fackföreningsrörelsen, med stöd av LO-TCO biståndsnämnd, som haft projekt i Filippinerna. ABF har stött Learn med flera projekt och Palmecentret har gett stöd till ett fackligt och politiskt arbete inför olika val.
– Historiskt sett var det IUL som var först med att stödja Learn, berättar Reynaldo Rasing.
Idag är det många fackliga organisationer och biståndsorganisationer världen över som ger sitt stöd till organisationen.
De internationella ansträngningarna har varit framgångsrika. Ett exempel på det är att Learns utbildningsverksamhet 1996 ledde fram till bildandet av en ny centralorganisation, APL, Alliance of Progressive Labor.
APL, som i mångt och mycket påminner om svenska LO, håller ofta till i Learns lokaler. Josua Mata, generalsekreterare för APL, träffar vi dock i en sammanträdeslokal på ett hotell i centrala Manilla. Josua Mata redogör för den hundraåriga kamp som de filippinska arbetarna utkämpat hittills och den kamp som ligger framför dem.
– I Filippinerna finns de som är rikast i Asien men här finns också bland de fattigaste, berättar han.
Även han talar om den svenska modellen som en förebild för arbetarrörelsen i Filippinerna.
– Överhuvudtaget försöker vi lära oss av andra länders modeller och misslyckanden, säger han.

Nytt parti bildat
Det var inte helt lätt att starta APL. Det var betydligt svårare än vad de insett. Fackföreningarna som skulle samarbeta hade så olika kulturer. Idag har de dock vant sig vid varandra.
Medlemsantalet har stadigt ökat. Då för tio år sedan hade de 20 000 medlemmar, idag har de 48 000.
Han konstaterar att det finns olika sätt att förändra samhället, genom massrörelse och genom demokratiska val. Två år efter att APL bildats, år 1998, grundades Akbayan som är ett socialdemokratiskt parti.
– Vi ville komma ifrån att eliten dominerar valet. Det här med val är väldigt populärt i vårt land. Saken är den att det inte går att förlora ett val, antingen vinner man eller så har man blivit lurad, säger Josua Mata.
Det är hans sätt att sammanfatta ett politiskt system som inte är helt lätt att förstå sig på. Politiska partier existerar knappt. Istället är det personval som dominerar. För att få politisk makt måste man ha mycket pengar. Korruption och valfusk tillhör vardagen.
Liksom Learn har Akbayan sitt säte i Quezon city. Olof Palmes center stödjer partiet som för närvarande har tre ledamöter i parlamentet.
När vi besöker partihögkvarteret håller de som bäst på att förbereda en politisk kampanj. Invånarna kommer att uppmanas att måla röda kryss för att visa sitt missnöje med president Gloria Arroyos sätt att styra landet och med den nyliberala ekonomiska utvecklingen. Hennes löften om reformer har inte infriats.
– Människor är väldigt frustrerade, berättar Risa Hontiveros-Baraquel, en av Akbayans tre parlamentsledamöter.

Rädsla för attentat
Hon, liksom många andra vi möter, talar om den överhängande risken för militärkupp. Det är svårt att förstå hur människorna kan uthärda vardagen, dels fattigdomen, dels hotet att militären ska ta makten med våld.
Rädslan för attentat är också stor. Det är såväl en muslimsk terrororganisation som en kommunistisk gerilla som skapar oro. Södra Filippinerna avråds turister att besöka. Inte heller i Manilla rekommenderas man att ströva omkring fritt. Här och var står tungt beväpnade vakter.
Men Risa Hontiveros-Baraquel och hennes partikamrater är allt annat än uppgivna. De är kamplystna och gör vad de kan för att få ett mer demokratiskt samhälle och bättre villkor för den filippinska befolkningen.

Samverkan mellan fack och parti
Deras övertygelse att det genom politiskt arbete går att påverka samhällsutvecklingen i positiv riktning är djupt imponerande. De försöker visa vägen genom att arbeta politiskt även mellan valen och bygga upp partiorganisationer runt om i landet. Partiet har också ett nära samarbete med den fackliga centralorganisationen APL.
Om svenskt bistånd och fackligt solidaritetsarbete bidrar till bättre levnadsvillkor för Filippinernas fattiga befolkning har vi all anledning att vara stolta.
Och kanske kan även vi i Sverige lära oss av det filippinska folkets kamp för ett bättre samhälle.