Till Rulles minne

För drygt ett år sedan fick jag reda på att förbundet var på väg att omorganiseras, avdelningarna upphör och förbundet indelas i regioner. Slopa avdelningarna? Tankarna flög bakåt i tiden, och så slog det mig att jag har varit med om samma sak för ett halvt sekel sedan.
När jag blev medlem i Livs hade jag arbetskamrater som var äldre än förbundet. Efter något år fick jag lokalavdelningens kassör som bas, han styrde det mesta och såg till att jag tog på mig uppdraget som revisor. Jag fanns med när länets fyra lokalavdelningar blev en storavdelning, som det då kallades. Som alltid vid omorganisationer fanns det röster som tvekande: – Vad har vi med de andra att göra? Medan andra såg möjligheter. Då som nu var tanken att Livs skulle bli starkare.
Jag minns föregångarna som såg till att det idag finns ett förbund att göra starkare och har smält samman deras röster till ett porträtt av en man som för ett halvt sekel sedan visade mig vägen in i Livs.

[Ur nummer: 07/2009] Han började arbetsdagen med att slå ut ett tunt lager mjöl över bakbordet, ritade några evighetskringlor med pekfingertoppen innan han fick sin bit av wienerdegen och började kavla, gjorde spandauer, kammar och flickor, som han satte sporren i, och bytte ibland ut någon av sorterna mot pärlsockrade dansbanor.
Han lärde mig klippa jubileumslängder, tredje klippet vek han bakåt, mazarinformar skulle fodras tunt, tjocka mördegssulor gjorde bakelsen oaptitlig och chokladsmörcremen på en biskvi skulle strykas upp med tre palettdrag, aldrig mer.
Han förklarade att bönhasar blandar rulltårtornas hallonsylt med äpplemos och röd karamellfärg, att rulltårtskanter och äpplemos i ett mördegsskal aldrig ska säljas som äpplepaj och att man hellre säljer en tårta mindre än delar gårdagstårtor i bitar, sätter dem i formar och låtsas att det är bakelser.
Då vi stod bredvid varann vid bakbordet höll han emellanåt förhör på ministerlistan, som han lärt mig, sa att det hör till allmänbildningen att veta vad statsråden heter och vilka departement de basar för. Han tog upp kontingenten till fackföreningen, förklarade vad ordet betyder och egendomligt nog har jag sen dess aldrig använt något annat. På söndagarna bakade vi inte jäsbröd och det var ett svek att arbeta mer än tre timmar, jag minns hans vånda när förbundet släppte ifrån sig den begränsningen.
Nu är han borta. Vår käre far Rudolf Carlberg, född 25 december 1916, död 14 maj 2009, Lennart och Kerstin, Tord, barnbarn och barnbarnsbarn. Mor har räckt ut handen…
Det måste vara Rulle, tänkte jag då jag såg dödsannonsen, namnen stämmer och Tord, lillgrabben som Rulle sa, blev änkling för några år sen. Hans fru jobbade i receptionen så länge tidningen jag skrev för hade råd att hålla sig med sådan.

Det är inte så konstigt att Rulle gått ur tiden. Han fick ett långt liv, jag tyckte han var gammal då jag som ung tonåring slöt upp vid hans sida. Då var han gift, hade barn, talade om beredskapsåren som om han nyss klivit ur uniformen. Han köpte obligationsbevis när den riksbekante, evigt vandrande Forsberg, som påstod sig ha klar bok och visade att han tillhörde förbundet, kom förbi. Han fick mig att satsa en femma på ett obligationsbevis och jag drog på mig mitt livs första avbetalningsköp.
Såna som Rulle finns inte längre. Om honom hette det att han ägde fackföreningen, åtminstone avdelningen som han skötte så gott som på egen hand. Han var kassör men många betraktade resten av styrelsen som staffagefigurer. Det han föresatt sig fick han igenom och han hade namn om sig att kunna förhandla till sig bra villkor för vem det vara må. Hur många veckotimmar han tillbringade på expeditionen höll han inte reda på men undslapp sig vid något tillfälle att års?arvodet motsvarade ungefär tjugofem öre i timmen, sa i samma andetag att han fått medlemmarnas förtroende och det var mer värt än pengar. En gång ville han avgå men valberedningen tog det som ett skämt och brydde sig aldrig, så Rulle blev kvar.
Han ville säga ifrån då han blev uttagen till förbundets studieresa, att få en favör på medlemmarnas bekostnad vände han sig emot men övertalades och reste på sitt livs första utlandsresa. Hemkommen berättade han om upplevelserna, sa att bussen en dag gjort en rundtur i London och när någon frågade om de varit på Piccadilly Circus svarade han:
– Cirkus och cirkus, jag var ju där på förbundets studieresa, inte fan hade vi tid att springa på cirkus.

De flesta räknade med att Rulle skulle bli ombudsman när storavdelningen bildades men till allas förvåning sökte han aldrig tjänsten. Varför, frågade vi och hans enda kommentar var:
– Får vi en bra ombudsman får han ett djävla jobb och får vi en dålig ombudsman får han ett bra jobb.
Med det var det förklarat, ansåg han. Rulle blev revisor i nya avdelningen men satt bara en period innan han la av. Varför vet jag inte, det var i samma veva som allergin tvingade bort mig från yrket och jag la det gamla bakom mig.
Visst hände det att vi sågs på stan en och annan gång, jag minns särskilt en gång då vi möttes på torget sedan han varit och erbjudit ABF sina tjänster som cirkelledare i möteskunskap och fackliga frågor. Då var Rulle bedrövad efter att ha avfärdats av en spoling, som han uttryckte sig, som sagt att den fackliga verksamheten gick på sparlåga. Men hade han haft kunskaper i att läsa sjökort, navigation och segling kunde han ha fått leda en cirkel för alla hågade som ville ta skepparexamen, där saknades cirkelledare.
– Vart fan ska det ta vägen, säg? sa han. Det kommer att gå åt helvete, förr än de anar, tror du inte?

Han blev sannspådd fortare än han räknat med och då vi möttes en tid efter att borgarna tagit över ville han inte prata om eländet. I stället såg han fram mot att snart få njuta frukterna av allt han kämpat för i pensions?valet, och så skrattade vi åt minnet att Rulle då låtit bli att ta betalt för kavajnålarna med ettor som LO-distriktet skickat till avdelningen för försäljning. Han skulle ha alla med i valkampen och försåg nära nog varenda medlem i avdelningen med ettor. Då LO-distriktet efter valet krävde betalt för nålarna fick Rulle en skopa ovett för att han dragit på avdelningen en onödig kostnad.
– Har inte avdelningen råd kan ni ta mitt arvode, det får jag igen med råge när jag blir pensionär, sa han.
Men revisorerna svalde det sura äpplet, som han kallade det, avdelningen betalade och Rulle fick sitt årsarvode ograverat.
Så länge Solveig, sonhustrun, fanns i receptionen bytte vi ett och annat ord om Rulle och skickade genom henne hälsningar till varann, åtminstone tills hans fru Karin dog. Därefter blev det sämre och jag minns när Solveig talade om när de flyttat honom till ett äldreboende, då han inte längre klarade sig själv.

Jag har berättat om Rulle oräkneliga gånger och varje gång jag talat om honom har jag alltid sagt: Såna som han finns inte längre, ett omdöme jag aldrig behövt rucka på.
Nu är han borta men det Rulle lärde mig har jag burit med mig. Handgreppen sitter i händerna, står jag vid en bröddisk vet jag hur konditorivaror ska se ut och ser när en bönhas stått vid bakbordet. Ändå är det inte yrket utan mer hans uppfattning om hur man ska förhålla sig mot varann och andra, solidariteten som präglade allt han gjorde, som betytt mest för mig.

För mig var Rulle en synonym till avdelningen och det känns på något sätt helt följdriktigt att han och avdelningarna gick ur tiden ungefär samtidigt. Jag sörjer honom inte men minns och bär med mig det han stod för och vad han uträttade.